Sådär kära vänner, då var det över.

Jag vill börja med en bamse ursäkt. Det är många som har hört av sig och undrat över när operationen ska äga rum och jag vill påpeka att det huvudsakligen är för eran skull som jag hållt det hemligt.

Det finns några av mina närmaste som vet om det och jag har märkt hur detta har påverkat dem. Min första tanke var att helt hålla det för mig själv och i bästa fall bara nämna det till min mor dagen innan, så att även hon skulle slippa att gå och tänka på det.

Personligen har jag inte haft det så tufft.

Utöver mindre humörsvängningar och att jag oroat mig för hur mina närmaste kommer att tackla operationsdagen och min tid på intensiven så har jag hanterat situationen ganska bra. Under vissa, inte allt för populära nätter, när hjärnan har satt igång att överprocessera information så har jag koncentrerat mig på att inte tänka mycket längre än fram till nedsövningen. Därefter är allt utom min kontroll och jag får lita på att Kirurgerna gör det bästa de kan.

Istället vet jag att vissa utav er ser en sån här operation som något väldigt allvarligt och att den värsta utgången skulle kunna innebära döden. I mitt fall så är självklart inte döden ett acceptabelt resultat, men inte heller det värsta scenariot som kan infalla efter en sådan operation. Och när man räknar på oddsen för de resultat som jag har funderat på, så känns allt mycket lugnare. De verkliga oddsen för dålig utgång av ett kirurgiskt ingrepp i den här graden är överlag också väldigt små. Så jag har egentligen ingenting att oroa mig för. Jag sövs ner och sedan vaknar jag med största sannolikhet upp.

Och vad som sker därefter får man ta tag i då.

Så med detta på bordet, så förstår ni förhoppningsvis att det är en process som jag gärna hade gått igenom helt själv, och som jag gärna sparar mina vänner. Därför valde jag att hålla det riktiga datumet hemligt och orsakade på flit en viss dissorientering hos er med hjälp av min blogg och konstiga uttalanden.

Mest för att jag inte vill orsaka någon annans magsmärtor och dels för att jag själv inte vill ha diskussionen om ingreppet med allt och alla.

I skrivande stund så är det cirka 32 timmar kvar tills det är dags att öppna upp mig, men när det här publiceras så ligger jag antagligen på Thiva (Intensivvårds avdelningen) eller Thuva (Låg Intensiva avdelningen) och återhämtar mig. Förmodligen så har allt gått bra och om några dagar borde jag vara på väg hem. Eftersom jag inte kan garantera detta, så har jag bett min mor att pulicera ett inlägg på facebook där hon taggar mitt namn, så att alla kan se om operationen gått som planerat. När hon har tid att göra detta har jag ingen aning om, så bli nu inte oroliga om det inte publicerats något ännu. Med största sannolikhet sitter hon bredvid mig och mår dåligt över mina smärtor. Men någon gång under dagen så borde det dyka upp något. Det borde då synas på min Logg.

(Jag vet att jag klagat på hur facebook används till helt fel saker nu för tiden, men jag kan inte komma på någon bättre lösning, efter att man inte fick ha datorer med internet på vare sig Thuva eller Avd.6)

Förhoppningsvis vid den här tiden, så har jag fått hjälp att ställa mig upp och min långa väg genom rehabiliteringen har börjat. Det börjar med lättare promenader runt avdelningen och andningsträning i en liten ventil-pryl. Antingen har jag redan besök av min familj, eller så är de garanterat påväg för att se hur det är med mig. Kanske ligger jag med jobbiga smärtor och tycker att livet smakar beskt eller så är jag lättad psykiskt och planerar hur resten av mitt liv ska se ut. Inget utav detta kan jag egentligen veta idag, utan dagens inlägg är först och främst för att be om ursäkt till de som blivit lovade att få bli medvetna om datum och tid.

Jag vet även att jag inte varit den socialaste människan de senaste 2-3 veckorna och att jag kan ha verkat frånvarande. Detta får jag skylla på de humörsvängningarna som jag kännt av. Ena stunden vill jag bara ligga i sängen och stirra in i väggen och nästa sekund så vill jag hitta på nått drastiskt för att få tiden att gå. Större delen av tiden så har jag inte varit intresserad av att umgås i grupp, men har försökt att tvinga mig till det iaf.

Det svåra då är när man känner en våg av funderingar som dyker upp från ingenstans och ändå ska trycka smilgroparna så djupa som möjligt. Jag säger inte att jag har varit deprimerad för det har jag då rakt inte, men det tär på vilket psyke som hellst att bara ha tyngden i bakhuvudet i 8 månader. Kombinerar man sedan det med att inte få träna eller jobba så är det ständigt dåligt med dopamin i kroppen och lycka är svårfunnet.

Sedan att jag jagats av ständig otur har inte heller hjälpt.

Allt från förlust av körkortet till läkare som inte är figurerade på rätt sätt. Det har varit tungt.

Och att jag inte haft det jobbigare än vad jag har haft det kan jag tacka mina nära och kära för. Ord som "Vi tänker på dig" och "Allt kommer ordna sig" kan kännas löjliga i den stunden de sägs, men är ändå stärkande någonstans långt där inne. Och även om jag ibland kan ha oroat mig för min mammas välfinnande, så har hon funnits där hela tiden. Jag kan inte med ord beskriva hur glad jag är över att min mamma är just det, min mamma. Hon är stark som en oxe och vis som en gammal dam. Och jag vet inte om det beror på 24års erfarenhet eller om det är medfött, men hon vet precis vad som behöver sägas och när det behöver sägas.

Hon vet att jag gärna tar tag i mina problem på egen hand, men finns ändå där hela tiden med ett vakande moders-öga. Jag kan stolt briljera med att jag älskar dig.

Jag inser nu sent i inlägget att det kan generera en tår hos vilken human människa som hellst.

Detta var inte tanken, utan jag hoppas att ni med mig kan finna lyckan i vart jag nu befinner mig i livet. Rehabiliteringen i sig känns spännande och även om det är ännu en tung period som väntar, så finner iaf jag glädje i att få engagera mig i något större projekt för första gången på väldigt länge. Jag kommer kanske inte att le oavbrutet, men jag kan garantera att det är så jag känner.

Och äntligen kan jag återgå till min ursprungliga livsfilosofi, Crea Diem.

Så en sista gång så ber jag om ursäkt.

Men förhoppningsvis känner ni nu istället ett litet glädjerus för min skull. Och förhoppningsvis har Kirurgerna på Linköpings Universitetssjukhus berikat världen med en starkare, gladare och friskare Andreas "Spike" Persson.

Se upp, för nu kommer jag.

/ Andreas "Spike" Persson

Sådär kära vänner, då var det över.

Jag vill börja med en bamse ursäkt. Det är många som har hört av sig och undrat över när operationen ska äga rum och jag vill påpeka att det huvudsakligen är för eran skull som jag hållt det hemligt.

Det finns några av mina närmaste som vet om det och jag har märkt hur detta har påverkat dem. Min första tanke var att helt hålla det för mig själv och i bästa fall bara nämna det till min mor dagen innan, så att även hon skulle slippa att gå och tänka på det.

Personligen har jag inte haft det så tufft.

Utöver mindre humörsvängningar och att jag oroat mig för hur mina närmaste kommer att tackla operationsdagen och min tid på intensiven så har jag hanterat situationen ganska bra. Under vissa, inte allt för populära nätter, när hjärnan har satt igång att överprocessera information så har jag koncentrerat mig på att inte tänka mycket längre än fram till nedsövningen. Därefter är allt utom min kontroll och jag får lita på att Kirurgerna gör det bästa de kan.

Istället vet jag att vissa utav er ser en sån här operation som något väldigt allvarligt och att den värsta utgången skulle kunna innebära döden. I mitt fall så är självklart inte döden ett acceptabelt resultat, men inte heller det värsta scenariot som kan infalla efter en sådan operation. Och när man räknar på oddsen för de resultat som jag har funderat på, så känns allt mycket lugnare. De verkliga oddsen för dålig utgång av ett kirurgiskt ingrepp i den här graden är överlag också väldigt små. Så jag har egentligen ingenting att oroa mig för. Jag sövs ner och sedan vaknar jag med största sannolikhet upp.

Och vad som sker därefter får man ta tag i då.

Så med detta på bordet, så förstår ni förhoppningsvis att det är en process som jag gärna hade gått igenom helt själv, och som jag gärna sparar mina vänner. Därför valde jag att hålla det riktiga datumet hemligt och orsakade på flit en viss dissorientering hos er med hjälp av min blogg och konstiga uttalanden.

Mest för att jag inte vill orsaka någon annans magsmärtor och dels för att jag själv inte vill ha diskussionen om ingreppet med allt och alla.

I skrivande stund så är det cirka 32 timmar kvar tills det är dags att öppna upp mig, men när det här publiceras så ligger jag antagligen på Thiva (Intensivvårds avdelningen) eller Thuva (Låg Intensiva avdelningen) och återhämtar mig. Förmodligen så har allt gått bra och om några dagar borde jag vara på väg hem. Eftersom jag inte kan garantera detta, så har jag bett min mor att pulicera ett inlägg på facebook där hon taggar mitt namn, så att alla kan se om operationen gått som planerat. När hon har tid att göra detta har jag ingen aning om, så bli nu inte oroliga om det inte publicerats något ännu. Med största sannolikhet sitter hon bredvid mig och mår dåligt över mina smärtor. Men någon gång under dagen så borde det dyka upp något. Det borde då synas på min Logg.

(Jag vet att jag klagat på hur facebook används till helt fel saker nu för tiden, men jag kan inte komma på någon bättre lösning, efter att man inte fick ha datorer med internet på vare sig Thuva eller Avd.6)

Förhoppningsvis vid den här tiden, så har jag fått hjälp att ställa mig upp och min långa väg genom rehabiliteringen har börjat. Det börjar med lättare promenader runt avdelningen och andningsträning i en liten ventil-pryl. Antingen har jag redan besök av min familj, eller så är de garanterat påväg för att se hur det är med mig. Kanske ligger jag med jobbiga smärtor och tycker att livet smakar beskt eller så är jag lättad psykiskt och planerar hur resten av mitt liv ska se ut. Inget utav detta kan jag egentligen veta idag, utan dagens inlägg är först och främst för att be om ursäkt till de som blivit lovade att få bli medvetna om datum och tid.

Jag vet även att jag inte varit den socialaste människan de senaste 2-3 veckorna och att jag kan ha verkat frånvarande. Detta får jag skylla på de humörsvängningarna som jag kännt av. Ena stunden vill jag bara ligga i sängen och stirra in i väggen och nästa sekund så vill jag hitta på nått drastiskt för att få tiden att gå. Större delen av tiden så har jag inte varit intresserad av att umgås i grupp, men har försökt att tvinga mig till det iaf.

Det svåra då är när man känner en våg av funderingar som dyker upp från ingenstans och ändå ska trycka smilgroparna så djupa som möjligt. Jag säger inte att jag har varit deprimerad för det har jag då rakt inte, men det tär på vilket psyke som hellst att bara ha tyngden i bakhuvudet i 8 månader. Kombinerar man sedan det med att inte få träna eller jobba så är det ständigt dåligt med dopamin i kroppen och lycka är svårfunnet.

Sedan att jag jagats av ständig otur har inte heller hjälpt.

Allt från förlust av körkortet till läkare som inte är figurerade på rätt sätt. Det har varit tungt.

Och att jag inte haft det jobbigare än vad jag har haft det kan jag tacka mina nära och kära för. Ord som "Vi tänker på dig" och "Allt kommer ordna sig" kan kännas löjliga i den stunden de sägs, men är ändå stärkande någonstans långt där inne. Och även om jag ibland kan ha oroat mig för min mammas välfinnande, så har hon funnits där hela tiden. Jag kan inte med ord beskriva hur glad jag är över att min mamma är just det, min mamma. Hon är stark som en oxe och vis som en gammal dam. Och jag vet inte om det beror på 24års erfarenhet eller om det är medfött, men hon vet precis vad som behöver sägas och när det behöver sägas.

Hon vet att jag gärna tar tag i mina problem på egen hand, men finns ändå där hela tiden med ett vakande moders-öga. Jag kan stolt briljera med att jag älskar dig.

Jag inser nu sent i inlägget att det kan generera en tår hos vilken human människa som hellst.

Detta var inte tanken, utan jag hoppas att ni med mig kan finna lyckan i vart jag nu befinner mig i livet. Rehabiliteringen i sig känns spännande och även om det är ännu en tung period som väntar, så finner iaf jag glädje i att få engagera mig i något större projekt för första gången på väldigt länge. Jag kommer kanske inte att le oavbrutet, men jag kan garantera att det är så jag känner.

Och äntligen kan jag återgå till min ursprungliga livsfilosofi, Crea Diem.

Så en sista gång så ber jag om ursäkt.

Men förhoppningsvis känner ni nu istället ett litet glädjerus för min skull. Och förhoppningsvis har Kirurgerna på Linköpings Universitetssjukhus berikat världen med en starkare, gladare och friskare Andreas "Spike" Persson.

Se upp, för nu kommer jag.

/ Andreas "Spike" Persson