2011-09-28

ECM - Engine Control Module

Så blev det onsdag den 28:e September.
Två dagar kvar innan jag måste införskaffa mig boendeparkering. Och först idag skickade jag in papperna som gör mig till ägare på Hondan. Vilket jag måste vara för att få tillstånd till boendeparkering. En mycket märklig lösning på vad jag tror är en finansiell kris hos Norrköpings kommun.


Det, samt att jag städat bilen och umgåtts med familjen är vad som skett denna tisdag.

Sedan i torsdags förra veckan har vi haft min syster, Jostein och deras dotter, Isabelle på besök.
Så det har naturligt blivit på så vis att jag umgåtts en del med dem. I lördags var det även dop, dock inte för Isabelle utan för en av mina kusiners båda tvilling barn. Ett väldigt fint dop, även om jag inte ser hela poängen med kyrkliga saker då jag är extremt icke troende. Det är ganska fascinerande att se, när prästen ber skaran med folk att ta fram psalmböckerna och öppna upp sida 351, hur folk likt marionetter plockar upp psalmböckerna och öppnar upp rätt sida. Även jag börjar sjunga med och känner mig uttittad när jag inte längre hänger med i texten. I övrigt blev jag mest fascinerad av att de riktat en mikrofon ner i "skålen" som prästen tar vattnet ifrån när denne utför ritualen som innefattas av ett dop. Hela kyrkan lät som om den varit med om ett extremt oväder som orsakat läckage i alla fyra hörn.

I lördags drog jag även på mig en ordentlig förkylning.
Det började med en hals som sved oavbrutet för att sedan övergå till svidande hals och rinnande (läs sprutande) näsa.

Ord kan inte beskriva mitt hat till förkylningar, hatar förkylningar.

Men med min sedvanliga super kur, så hade jag tagit död på viruset redan imorse. Så när som på en liten irritation på stämbanden.



I helgen har jag även lyckats få tag på en Multimeter. 
Jag har sökt efter en sådan för att kunna mäta tre små motstånd på Hondan. Dessa tre motstånd var vad jag trodde anledningen till varför bilen ger ifrån sig tre skutt när jag går från gas till motorbroms och vice versa. 
However, det är inte det lättaste att mäta upp motstånden, när ritningen jag har är för en lite annorlunda motortyp. Jag vill påstå att jag har lite koll på hur uppbyggnaden av en elektroniskt styrd motor fungerar. Men när man ska läsa ritningar som är översatta från japanska till engelska, så uppstår viss frågeställning till vad som är vad. Sen när motortypen inte är exakt samma, så blir det definitivt inte lättare att reda ut vilket motstånd som ska sitta var. Som jag har förstått det nu så är det alltså en 16 ventilare utan fuel-rail med bara ett insprut som blandar bensinen med luften i en kammare för att sedan skicka detta till de fyra cylindrarna. Som bil så hade jag också tvekat på vad jag ska göra när pedalen flyttas upp och ner.
Senare idag ska detta undersökas vidare och förhoppningsvis med bättre resultat. Jag ska även försöka mig på att få ut felkoderna från ECM'n som jag vid ett tidigare tillfälle misslyckats med. 
Om jag mot förmodan får reda på att någon klåpare har vart och pillat på kablaget till ECM'n utan att veta vad han gör, så kommer en Ljungsbro bo bli cirka 30 centimeter kortare. 

Sen som vanligt så är jag en typisk google entreprenör när det gäller alla mina problem. Så efter att ha suttit och läst om ECM'er så måste man undra;
Varför kommer inte bilar med en programerbar ECM?
Priset av att bygga en icke programmerbar ECM med förinställda program är det samma som att bygga en programmerbar ECM. Skillnaden då att när bilen börjar bli gammal så räcker det med att ställa om vissa programtider för att bilen ska ställa om sig till de slitna delarna, slöare gnistan och lägre bensintrycket, utan att bilen ska försättas i något offline läge. 
Den första bilen som kom med en sådan ECM var väl Volvo's XC90. Och den kom väl först 2008 eller nått?
Ja, exakt. Samma bil som gick att "kabeltrimma". Jag gissar på att det var av den anledningen som ingen annan tillverkare gav ifrån sig bilar med programerbar ECM.

Nog om detta.
Om jag känner att det är värt det, så får det bli en programmerbar ECM. Dock först efter att hon turbokonverteras och inte finns det på schemat för tillfället.



Nu ska jag ta och se en film.
Sedan är det dags att sova om jag ska orka upp imorgon och läsa felkoder.
18 dagar kvar...

Over and Out! // Spike
Postat i Allmänt | Comment (0) kommentarer Trackbacks ()

2011-09-19

Nu är det måndag..

Så var även söndagskvällen slut och det var dags att sammanfatta helgen.
Fredagen spenderade jag som ni vet på egen hand, så när som på ett litet besök och någon matbit med familjen.
Strax efter att jag postat inlägget om fredagen, så kände jag för en kall öl i en båt med ett fiskespö i handen. Så på lördagen var planen att genast när jag vaknade bege mig ut till Bränntorp och ro ut med båten och fånga mig lite små fisk att agna med i kräftburarna. Men ett sent och segt uppvaknande resulterade i att jag infann mig på landet först efter att förtärt lite lövbiff och pomme hos familjen Persson/Pettersson vid 16-tiden. 

Till historien hör att vägen ut till Bränntop är kanske den skönaste vägen i hela Östergötland.
När du väl svänger av 55:an vid rejmyre korset så kommer en mycket ensam 70-väg med blandad terräng runt om.
Och efter att ha kört denna väg ett tiotal ggr så vet du precis var asfalten är dålig och vart kurvorna är dåligt kuperade. Så med en hastighet som pendlar mellan 70-90kmh och sterion på högsta volym, så känns situationen som tagen ur Fast and the furious: Tokyo Drift, när huvudpersonen och den aktuella flickan glider ner för berget i en mjukt klippt scen.
Då trivs man bakom ratten.


Väl framme i Bränntop vill De, som de väl betonat i ett brev, att man ska följa de 30 skyltar som finns.
Sagt och gjort så puttrar jag på tomgång på vägarna till stugan och kan inte låta bli att gräma mig över hur ryckigt hon går på låga varv. Det är som ett stort spelrum mellan motorbroms och acceleration. 
Så när jag stannat bilen på grusgången, tar jag ett par raska steg mot huvudentrén, öppnar dörren och rycker sedan direkt nycklarna till den främre boden. Där plockar jag på mig lite verktyg och dyker sedan direkt ner i motorutrymmet. Efter att försökt läsa lite felkoder och jämfört dessa med mentala anteckningar så spänner jag och smörjer gaswire'n.

Därefter tar jag en snabb titt på resultatet av dagens V75 via text-tv och konstaterar att vi ännu en gång fått sex rätt och att det ännu en gång inte blev någon utdelning på sex rätt. Besviket hamnar blicken på klockan som visar 17:45. Raskt jobbar jag ut till bilen, petar in ett spö och en låda med drag och beger mig, på tomgång, till båten.



På vattnet är det stiltje, solen ligger sådär lagom lågt och det vakas med korta mellanrum. Jag ror ut några meter och bestämmer mig sedan för att kasta lite runt de vak jag ser. För mig själv säger jag upprepade ggr att fiskarna är för små och att de omöjligt kommer att nappa på något annat än brödsmulor eller räkor, vilket tillslut resulterar i att jag ror ut en bit till. Halvvägs genom sjön kommer samma känsla som fångade mig på fredagen, men den dämpas fort av ett samtal av en väninna som vill komma ut och göra mig sällskap. 

Här har klockan slagit sju och bevisligen så finns det ingen fisk stor nog att fånga i våran mycket lilla sjö.
Så jag bestämmer mig för att det är bättre att åka in till stan igen.
Ännu en gång denna dag åker jag den härliga sträckan från Bränntop till 55:an, dock pekar klockan på ungefär tjugo minuter i åtta på kvällen. Och mörkret har lagt sig över 70-vägen. Snabbt konstaterar jag två saker.
1. Mina framlyktor behöver mer ström, jag vet inte om de är kopplade med högkapacitets relä just nu. I annat fall behövs ett sådant och grövre kablar. Aldrig att jag får ut mina 55watt ur de här lamporna och de är ändå nya.
2. Vindrutan behöver poleras eller helt bytas, vilket planen var att göra först efter vintern. Men desto längre in i vintermörkret vi kommer, desto mindre kommer jag att se när de andra bilarna lyser med sina Xenon ljus rakt in i min lågt satta cockpit.



Vid 20:00 tar jag en kopp kaffe med familjen Persson/Pettersson samtidigt som vi ser på Fångarna på fortet, därefter åker jag hem och panik städar lägenheten innan nämnda väninna dyker upp. Resten av kvällen spelar vi först Yatzy för att sedan övergå till bilspel på Playstation. Ingen av oss är väl särskilt bra förlorare, yours truly framför allt, och med lite alkohol i blodet så blev inte resultaten allt för märkvärdiga. 
Kvällen blev nog i sig exakt vad jag behövde. Lite lättsamt smuttande på några öl, ett socialt umgänge och bara slappa.

På söndags morgonen vaknar jag av att någon fixar iordning sig på badrummet, men somnar lika snabbt om. Ett okänt antal minuter senare så vaknar jag igen, då av en avskeds puss. Och först då förstår jag vad som sker och klämmer då ur mig ett "Hej då" för att sedan snabbt rycka åt mig, det under natten saknade, täcket och somnar sedan om igen. Först klockan 13-14 vågar jag kliva upp och leta mig fram till kylskåpet för en snabb frukost.

Här avbryter jag inlägget känner jag.
Det var värst vad utförligt jag beskrev hela min helg. =P
Och min tanke var egentligen bara att posta bilden på bilen, så ni vet vad ni ska hålla er undan ifrån på vägarna.
Nu är det gjort iaf. Så tills vidare..

Over and Out! // Spike
Postat i Allmänt | Comment (1) kommentarer Trackbacks ()

2011-09-17

Landet..

Idag blir det landet.
Antingen om jag lyckas få lite fisk i våran odugliga sjö, så använder jag det till kräftfisket och sover kvar.
Annars blir det fiske, lite bilmek, lite slappa och sen åker jag hem ikväll.
Jag har sagt att jag ska göra det väldigt länge. Men idag blir det av.



Over and Out! // Spike

(Edit från förra inlägget: www.betapet.se ska det vara. Tack för rättelsen.)
Postat i Allmänt | Comment (0) kommentarer Trackbacks ()

2011-09-17

Skärpning.

Idag var det extremt..
Jag har inte rört mig många meter alls. Inte pga brist på saker att göra, utan pga brist på intresse och ork.
Vaknade vid elva och kände mig pigg. Hoppade upp och tillagade en graciös frukost på toast och kräm med mjölk. 
Vid 13:00 så hade jag fått i mig frukosten och tagit en snus och en kopp kaffe.

Då slog det mig från ingenstans"Idag vill jag inte röra mig en meter!"
Jag öppnade upp webbläsaren och kollade igenom internet med den vanliga rutinkontrollen. Av ren slump hamnade jag på www.betaped.se. Fastnade där i två omgångar, sen avbröts jag av att min far kom upp och snacka lite skit.
Direkt när han gick så tänkte jag för mig själv - "Nu borde du duscha.."
Två timmar senare så har jag avverkat tre matcher på betaped.se och två serie avsnitt.
Klockan börjar närma sig 16:00 och min mor undrar om jag ska komma bort på lite pizza, hemma lagad självklart. (haha) En timme senare så skulle jag ha varit färdigduschad och suttit i bilen. Men det var verkligen nätt och jämt att jag orkade med promenaden till bilen.

Väl hemma hos familjen Persson/Pettersson, så blev jag väl aningen piggare. Började höra mig för, via telefon, vad som skulle ske senare denna dag, samtidigt som vi spelade alfapet. =D
Ingenting lät egentligen intressant då heller. Men när det var dags att åka från familjen kände jag verkligen bara för att köpa mig lite gott och åka hem och sätta mig och se massa filmer. Så detta gjorde jag, nästan. 
Det fanns ändå ett visst behov av sysselsättning. Men jag kunde för allt i världen inte komma på vad jag ville göra. Så med luren i ena handen och musen i andra, så spelade jag betaped och kollade runt efter intressanta saker att göra. Utan det minsta resultat.
Tillslut fick jag en snabb visit av en väninna, som garanterat hade velat följa med upp och mysa till filmerna. 
Men även där kände jag att ensam ändå var mer intressant. Jag har verkligen avfärdat allt idag. Mycket lustigt.



Men som vanligt så slår klockan 02:00.
Och helt plötsligt blir jag sugen på att göra nästan vad som hellst. Nej, nu blir det en kortare film. Sen blir det sängen. Imorrn måste jag göra nånting. Tröttsamma helvete..
Sista varningen nu Thorax..

Over and Out! // Spike
Postat i Allmänt | Comment (1) kommentarer Trackbacks ()

2011-09-15

Fångad av en stormvind..

Wow, det var länge sedan jag skrev nått här.
Dels för att det inte hänt någonting som är värt att nämna och dels för att det hänt massor med saker som jag inte kommer att nämna. =P

Hur som hellst så går jag som vanligt baklänges genom livet och medans det blir mörkare ute, så är jag ändå påväg mot ljusare tider. Sju månader har nu passerat sedan jag blivit delgiven en bekräftelse på att min mitralinsufficiens samt aorta skall opereras. Detta trots att vi i sverige har något som heter sjukvårdsgaranti, vilket innebär att efter att ett beslut har tagits, så ska du få vänta max tre månader innan du blir tilldelad en operationstid.

Då det redan existerar risker med en så djupgående operation, så känns det teoretiskt sett som världens dummaste idé att tjata till sig en operationstid. Men efter att ha gått över tiden med fyra månader så känns det som om att det är dags att reagera. Tydligen är det så att det är Thoraxkliniken som prioriterar patienter, har vi fått reda på efter ett par samtal. Och de har nu lovat mig en tid i slutet på September. De utlovade också att informera mig om min operationstid minst 2 veckor innan själva operationstiden.

I skrivande stund så har det blivit Torsdag den 15:e september, klockan är 00:45.
September månad består av 30 dagar, vilken enligt mina snabba kalkyleringar säger mig att fredag den 16:e september är Thoraxklinikens deadline, för att kunna hålla vad de lovat.

Det känns lite som om att det är helt omöjligt att jag skulle ha fått just den 30:e september, när de gett mig "slutet av september" som referens. Och sen att de skickar mig en tidsbekräftelse exakt 14 dagar innan tiden känns också väldigt precist.

Så nu blir det att nästan mot min egen vilja bli en aning hårdhänt.
Enligt uppgifter så ska man efter tre månader kunna utfärda en stämning, alltså anmäla Thoraxkliniken pga den sits de sätter mig i. Detta har som sagt inte funnits på tavlan tidigare, då jag känner att en bra relation med min kirurg och mitt nedsövnings-team ändå funnits som nån sorts faktor relevant till det slutliga resultatet.

Men när man sitter och kollar tillbaka på de sju förbrukade månaderna så inser man snabbt att det omöjligt kan vara såhär de har tänkt sig med en så kallad sjukvårdsgaranti.

Vi antar att det finns en hårtunn linje mellan "Akut" och "Icke akut". I mitt huvud så finns det en starkt avgörande faktor när man sätter denna titel på ärendet i fråga. Och det är om man är arbetskapabel eller inte.
I mitt fall så påstås det att jag inte får arbeta med de saker jag tidigare arbetat med, det vill säga all sorts industri arbete, lagerhantering samt transport. Inte heller med andra liknande arbeten där man utför fysiskt arbete.
Men tydligen är det inte akut nog för att få en tid inom, inte bara en, utan TVÅ sjukvårdsgaranti-perioder.
Ni förstår självklart att jag relaterar till den statligt ekonomiska biten, där man borde vilja få ut mig i arbete så fort som möjligt. Men också kan det tyckas vara en aning inhumant att vid tre tillfällen utlova en deadline som de sedan inte kan hålla.

Det minnet som jag kommer ha kvar som starkast i huvudet när det här är över är samtalet med min kardiolog i maj, när han ger mig tre nya månader av väntan. Hans kommentar löd som följer:

-"Ja, jag vet att det inte är jätte roligt att gå och vänta på att få en operationstid. Men se det som en extra lång semester. Och tyvärr får du ju inte anstränga dig för hårt fysiskt. Men jag skulle då inte ha något emot tre månader i en hängmatta."

Fuck You...



Utöver detta så har jag tillslut, efter många "om och men" äntligen fått tillbaka mitt körkort.
Känslan är ganska simpel att beskriva.
Ta exakt den känslan du hade när du fick ditt körkort och multiplicera den med tre och lägg sedan till en nypa "fuck yeah"..
Ganska snart efter detta så införskaffade jag mig en bil, som sedan inköpet har hållt mig ganska sysselsatt.
Den går kanon, men i brist på annat så är det skönt att ha något att pilla med. Och med dagens tillgångar, läs internet, så klarar man av att göra ganska mycket själv, hemma i garaget.
Självklart när jag precis fått ordning på allt där, så bestämmer sig Norrköpings kommun för att sätta betalparkering på hela söder. Och med en bil som står på min mor så uppstår det självklart nya problem vad gäller rättigheter till boendeparkering osv, men det är en helt annan historia.

Kort sagt kan man säga att det inte bara är motgångar längre, inte bara motvind, utan mer som vindbyar med växlande riktning. =)

Så i skrivande stund vill jag påstå att allt känns ganska bra. Det är de här små sysselsättningarna som håller mig över ytan. Socialt, psykiskt, ekonomiskt och fysiskt. Men om sanningen ska fram..
Så vill jag börja arbeta igen.

Over and out! // Spike
Postat i Allmänt | Comment (0) kommentarer Trackbacks ()

Kategorier

Senaste posterna

ASpikeP@ Instagram

Arkiverat

Den här bloggen handlar om Andreas Persson, 24, från Norrköping som genomgått en stor bypass operation på hjärtat där de reparerat en segelklaff och ersatt en bit av aortan med en syntetisk protes. Till stor del kommer bloggen att handla om hans träning och kost. Men även en del om hans tankegång kring ämnet och den svenska sjukvården. Så långt det är tillåtet får ni följa med i text och bild på resan till full återhämtning och lite till.