Dels för att det inte hänt någonting som är värt att nämna och dels för att det hänt massor med saker som jag inte kommer att nämna. =P
Hur som hellst så går jag som vanligt baklänges genom livet och medans det blir mörkare ute, så är jag ändå påväg mot ljusare tider. Sju månader har nu passerat sedan jag blivit delgiven en bekräftelse på att min mitralinsufficiens samt aorta skall opereras. Detta trots att vi i sverige har något som heter sjukvårdsgaranti, vilket innebär att efter att ett beslut har tagits, så ska du få vänta max tre månader innan du blir tilldelad en operationstid.
Då det redan existerar risker med en så djupgående operation, så känns det teoretiskt sett som världens dummaste idé att tjata till sig en operationstid. Men efter att ha gått över tiden med fyra månader så känns det som om att det är dags att reagera. Tydligen är det så att det är Thoraxkliniken som prioriterar patienter, har vi fått reda på efter ett par samtal. Och de har nu lovat mig en tid i slutet på September. De utlovade också att informera mig om min operationstid minst 2 veckor innan själva operationstiden.
I skrivande stund så har det blivit Torsdag den 15:e september, klockan är 00:45.
September månad består av 30 dagar, vilken enligt mina snabba kalkyleringar säger mig att fredag den 16:e september är Thoraxklinikens deadline, för att kunna hålla vad de lovat.
Det känns lite som om att det är helt omöjligt att jag skulle ha fått just den 30:e september, när de gett mig "slutet av september" som referens. Och sen att de skickar mig en tidsbekräftelse exakt 14 dagar innan tiden känns också väldigt precist.
Så nu blir det att nästan mot min egen vilja bli en aning hårdhänt.
Enligt uppgifter så ska man efter tre månader kunna utfärda en stämning, alltså anmäla Thoraxkliniken pga den sits de sätter mig i. Detta har som sagt inte funnits på tavlan tidigare, då jag känner att en bra relation med min kirurg och mitt nedsövnings-team ändå funnits som nån sorts faktor relevant till det slutliga resultatet.
Enligt uppgifter så ska man efter tre månader kunna utfärda en stämning, alltså anmäla Thoraxkliniken pga den sits de sätter mig i. Detta har som sagt inte funnits på tavlan tidigare, då jag känner att en bra relation med min kirurg och mitt nedsövnings-team ändå funnits som nån sorts faktor relevant till det slutliga resultatet.
Men när man sitter och kollar tillbaka på de sju förbrukade månaderna så inser man snabbt att det omöjligt kan vara såhär de har tänkt sig med en så kallad sjukvårdsgaranti.
Vi antar att det finns en hårtunn linje mellan "Akut" och "Icke akut". I mitt huvud så finns det en starkt avgörande faktor när man sätter denna titel på ärendet i fråga. Och det är om man är arbetskapabel eller inte.
I mitt fall så påstås det att jag inte får arbeta med de saker jag tidigare arbetat med, det vill säga all sorts industri arbete, lagerhantering samt transport. Inte heller med andra liknande arbeten där man utför fysiskt arbete.
Men tydligen är det inte akut nog för att få en tid inom, inte bara en, utan TVÅ sjukvårdsgaranti-perioder.
Ni förstår självklart att jag relaterar till den statligt ekonomiska biten, där man borde vilja få ut mig i arbete så fort som möjligt. Men också kan det tyckas vara en aning inhumant att vid tre tillfällen utlova en deadline som de sedan inte kan hålla.
Det minnet som jag kommer ha kvar som starkast i huvudet när det här är över är samtalet med min kardiolog i maj, när han ger mig tre nya månader av väntan. Hans kommentar löd som följer:
-"Ja, jag vet att det inte är jätte roligt att gå och vänta på att få en operationstid. Men se det som en extra lång semester. Och tyvärr får du ju inte anstränga dig för hårt fysiskt. Men jag skulle då inte ha något emot tre månader i en hängmatta."
Fuck You...
Fuck You...
Utöver detta så har jag tillslut, efter många "om och men" äntligen fått tillbaka mitt körkort.
Känslan är ganska simpel att beskriva.
Ta exakt den känslan du hade när du fick ditt körkort och multiplicera den med tre och lägg sedan till en nypa "fuck yeah"..
Ganska snart efter detta så införskaffade jag mig en bil, som sedan inköpet har hållt mig ganska sysselsatt.
Den går kanon, men i brist på annat så är det skönt att ha något att pilla med. Och med dagens tillgångar, läs internet, så klarar man av att göra ganska mycket själv, hemma i garaget.
Känslan är ganska simpel att beskriva.
Ta exakt den känslan du hade när du fick ditt körkort och multiplicera den med tre och lägg sedan till en nypa "fuck yeah"..
Ganska snart efter detta så införskaffade jag mig en bil, som sedan inköpet har hållt mig ganska sysselsatt.
Den går kanon, men i brist på annat så är det skönt att ha något att pilla med. Och med dagens tillgångar, läs internet, så klarar man av att göra ganska mycket själv, hemma i garaget.
Självklart när jag precis fått ordning på allt där, så bestämmer sig Norrköpings kommun för att sätta betalparkering på hela söder. Och med en bil som står på min mor så uppstår det självklart nya problem vad gäller rättigheter till boendeparkering osv, men det är en helt annan historia.
Kort sagt kan man säga att det inte bara är motgångar längre, inte bara motvind, utan mer som vindbyar med växlande riktning. =)
Så i skrivande stund vill jag påstå att allt känns ganska bra. Det är de här små sysselsättningarna som håller mig över ytan. Socialt, psykiskt, ekonomiskt och fysiskt. Men om sanningen ska fram..
Så vill jag börja arbeta igen.
Kort sagt kan man säga att det inte bara är motgångar längre, inte bara motvind, utan mer som vindbyar med växlande riktning. =)
Så i skrivande stund vill jag påstå att allt känns ganska bra. Det är de här små sysselsättningarna som håller mig över ytan. Socialt, psykiskt, ekonomiskt och fysiskt. Men om sanningen ska fram..
Så vill jag börja arbeta igen.
Over and out! // Spike
Postat i Allmänt | 
(0) kommentarer
Trackbacks ()
(0) kommentarer
Trackbacks ()
Lämna en kommentar
