Men nu har jag fått för många klagomål på att jag inte skrivit något på väldigt länge.
Så, here goes..
Det som har hänt sedan uppdateringen är en stadig bris av dåliga nyheter.
Tillsammans med nyheten om det problem som uppstått i den kardiologiska delen av min kropp blir jag också beordrad att inte utföra några tyngre arbeten som under en längre tid kan vara påfrestande för den redan påfrestade aortan.
Detta innebär i kort att 80% av mitt CV blir värdelöst, vilket i sin tur komplicerar mitt jobbsökande en aning.
Tillsammans med nyheten om det problem som uppstått i den kardiologiska delen av min kropp blir jag också beordrad att inte utföra några tyngre arbeten som under en längre tid kan vara påfrestande för den redan påfrestade aortan.
Detta innebär i kort att 80% av mitt CV blir värdelöst, vilket i sin tur komplicerar mitt jobbsökande en aning.
Så där sitter jag, 24 år gammal, med ett CV som är näst intill helt tomt och försöker hitta ett jobb som inte är fysiskt påfrestande, på en arbetsmarknad som styrs av bemanningsföretag och lågavlönande oseriösa tjänster.
Efter en veckas suckande så väljer jag ändå att ta tag i saken och börjar fundera ihop en egen version av inkomst i form av en hobbyverksamhet och samtidigt försöka hitta något kul på den mycket attraktiva och tilltalande arbetsmarknaden.
I slutet av samma vecka kommer nästa härliga, icke överklagningsbara, besked om att mitt körkort blir indraget pga ett intyg som en läkare skulle ha sänt till Vägverket, som det då hette, i 2009.
I slutet av samma vecka kommer nästa härliga, icke överklagningsbara, besked om att mitt körkort blir indraget pga ett intyg som en läkare skulle ha sänt till Vägverket, som det då hette, i 2009.
Här kommer Hopplösheten med ett slag i ansiktet och viskar mig sedan i örat att hur högt jag än håller huvudet, så kommer Hopplösheten och hans polare Ödet att slå tillbaka.
Så jag omfamnade de båda och låg lågt ett par dagar.
Började lite smått att räkna dagarna fram till det att sjukvårdsgarantin blir tvingade till att ge mig en operationstid, så att jag efter en mycket snabb återhämtning kan ta tag i mina dagar igen och börja bygga på något som är mer acceptabelt än dagsläget.
Så jag omfamnade de båda och låg lågt ett par dagar.
Började lite smått att räkna dagarna fram till det att sjukvårdsgarantin blir tvingade till att ge mig en operationstid, så att jag efter en mycket snabb återhämtning kan ta tag i mina dagar igen och börja bygga på något som är mer acceptabelt än dagsläget.
Men från ingenstans, klockan tio på en onsdags morgon, så ringer telefonen två långa ringningar som jag helt missar pga min omställda ät och sov klocka. På telefonsvararen berättar sedan två damer en varsin gång att ett företag har fastnat för min bakgrund som montör på olika företag.
Detta företag vill utöka sin försäljning av sina egna produkter och vill att jag ska hjälpa dem med deras produktion under tio veckor för att sedan kanske fortsätta arbeta hos dem på produktionen.
Detta företag vill utöka sin försäljning av sina egna produkter och vill att jag ska hjälpa dem med deras produktion under tio veckor för att sedan kanske fortsätta arbeta hos dem på produktionen.
Ett uppehåll i min motvindsbris uppstår och jag känner att jag lika gärna kan spendera mina veckor fram till operationen genom att hjälpa nämnda företag med att öka deras produktion.
Hastigt bokas möten och någon dag senare sitter jag på deras huvudkontor i Norrköping city och diskuterar tjänsten.
Det visar sig snabbt att jag skulle ha en relativt viktig roll i deras produktion och jag väljer att inte nämna att jag har en planerad operation inom sex veckor.
Men i samma sekund som jag stiger ut från det lilla konferens-rummet så smyger sig den allt för godhjärtade Andreas fram från sin lilla gömma. Och jag börjar fundera över hur pass elakt det egentligen är att ta tjänsten när jag nästan helt säkert vet att jag aldrig kommer kunna vara kvar de tio veckor som jag lovar dem. Men sen å andra sidan, så kommer jag omöjligt kunna få någon annan tjänst som passar in med mitt nuvarande schema.
Hastigt bokas möten och någon dag senare sitter jag på deras huvudkontor i Norrköping city och diskuterar tjänsten.
Det visar sig snabbt att jag skulle ha en relativt viktig roll i deras produktion och jag väljer att inte nämna att jag har en planerad operation inom sex veckor.
Men i samma sekund som jag stiger ut från det lilla konferens-rummet så smyger sig den allt för godhjärtade Andreas fram från sin lilla gömma. Och jag börjar fundera över hur pass elakt det egentligen är att ta tjänsten när jag nästan helt säkert vet att jag aldrig kommer kunna vara kvar de tio veckor som jag lovar dem. Men sen å andra sidan, så kommer jag omöjligt kunna få någon annan tjänst som passar in med mitt nuvarande schema.
Vad är rätt och vad är fel?
Så det är såhär mina dagar ser ut för tillfället.
En ständig fight mot ödets motgångar, ständiga besök hos tandläkare och läkare, oavbrutet pappersarbete och ett ständigt klagande på kommunala nämnder och läkare.
Samt att man samtidigt ska hinna med att leva och överleva ekonomiskt.
En ständig fight mot ödets motgångar, ständiga besök hos tandläkare och läkare, oavbrutet pappersarbete och ett ständigt klagande på kommunala nämnder och läkare.
Samt att man samtidigt ska hinna med att leva och överleva ekonomiskt.
För läxan att lära sig är:
Ingen ekonomisk buffert..
Inget pansar starkt psyke..
Ingen ekonomisk buffert..
Inget pansar starkt psyke..
Inget överglatt humör..
Och ingen positiv inställning..
..står sig genom ett halvår med katastrofala motgångar på alla plan.
Men allt som inte dödar dig gör dig starkare.
Så till nästa uppdatering,
Over And Out! // Spike
Postat i Allmänt | 
(2) kommentarer
Trackbacks ()
(2) kommentarer
Trackbacks ()
Lämna en kommentar
