Sådär, nu är jag på framfart.
Likt Göran Persson på julbordet så har jag nu satt upp lite nya delmål och nu helt bestämt mig för att jag är frisk och rehabiliterad. Och för att intyga mig själv om detta när jag kollar mig i spegeln så har jag sent omsider klippt håret, rakat mig och förärat mig själv en mindre skönhetsbehandling. Efter allt detta så känner jag mig som en ny människa och det är inte alltid så galet. Jag kan tycka att den skitiga "Grunge-stilen" kan vara både snyggt och smidigt ibland. Men det är inte hållbart allt för länge. Tillslut upplever man sig lika skitig som man försöker hävda sig att vara. Och när man känner sig ovårdad så blir man tillslut ingen positiv människa.
Spike á la grunge..
Nej, precis som Neil Patrick Harris's karaktär Barney Stinson i How I Met Your Mother, har sina kostymer så har jag mina skjortor. Först när jag nyrakad klär mig i en neutralt färgad skjorta och hellst pryder den med en peacock'ad slips, så känner jag mig som mitt fullständiga jag. Och på den senaste tiden har jag burit skjorta allt för sällan. Så imorgon åker jag och hämtar mina nytvättade skjortor och sen är det bara att psykiskt radera det senaste året så bör jag strax kunna hålla huvudet sådär högt som jag en gång gjorde.
Borde ju haft skjorta på bilden, men de är som sagt inte hemma..
Utöver mitt utseende så har jag nu bestämt mig för att ta tag i mitt dåliga kalori intag på riktigt och hittade efter lite sökande en perfekt kalori-räknings-app till Samsungen.
Den har streck-kods läsare med ett stort förråd av livsmedel. Vilket gör att du kan scanna det du precis ätit eller ska äta och sedan ange mängden av hur mycket du ska/har förtärt. Sedan berättar appen om kalori-, protein-, kolhydrat- och fettintag. Jag har räknat ut att jag vill ligga på cirka 2600-3000kcal om dagen och ligger i dagsläget på cirka 2000-2200. Men ge mig några dagar till så..
Just nu är jag på 2093kcal på dagens beräkningar. Så nu ska det bli kvällsmat!
Over & Out! // Andreas "Spike" Persson
Lämna en kommentar
En vecka kan passera så fort.
Har inte haft så mycket att skriva egentligen. I onsdags köpte jag en ny mobil efter att ha tagit mig ett psykiskt dopp i havet av "Smart Phones". Alla mobiler vägdes mellan pris, mjukvara och prestanda tills slutligen en vinnande modell reste sig över de andra. Samsung Galaxy SII är den mest prisvärda telefonen just nu. Och då har jag även haft med iPhone 4 och iPhone 4S i mina jämförelser. Minst prisvärd just nu måste ändå vara den senaste iPhonen, där Apple grundlurar sina kära zombie kunder. Skillnaden rent prestandamässigt och mjukvarumässigt är nästan obefintlig, men prismässigt tar den ett bamsekliv ifrån sin föregångare. Pinsamt!
Nej, med ett värde på ringa 5000kr och en prestanda som kan jämföras med "iPhone 4S 16GB" så blir Samsungen genast en vinnare när man slipper Apples alla påtvingade mjukvaror och många andra krav. Vill man dock betala de extra tusenlapparna för sämre batteri, tjockare och tyngre telefon, mindre skärm, överdriven upplösning, bluetooth 4.0?, ett äpple som någon bitit i och ett minne som inte är expanderbart så kan jag rekomendera en iPhone. Media har mindfuckat oss totalt där..
Sedan dess har det blivit en del pillande med telefonen och en hel del Wordfeud'ande.
Jag underskattade som vanligt kraften av Facebook och skrev lite ointresserat: "Wordfeuda mig -> Spike011" och 30 minuter senare så satt jag med 16 stycken aktiva Wordfeud-sessioner. Förstå mig rätt, det är kul med många sessioner och ingen uppskattar hjärngymnastik som mig, men när 3-4 stycken hinner skriva ett ord under den tiden jag försöker komma på ett ord, så blir man stressad och resultatet blir dåligt. Men 48 timmar senare så har det lugnat sig och strömmen av ord är mer uppskattad.
I Torsdags var det Thanksgiving.
Det innebar ett par matcher av Amerikansk Fotboll på kanal 10, den ända sporten som jag kan godkänna som sport. Så min tanke på torsdagen var att grilla lite kyckling klubbor och göra Cheese Nachos och se på matcherna. Kyckling klubborna fick ligga kvar i frysen då Cheese Nachosen blev ett ihopkok av egen magnitud. Jag saknade ingredienser vid 21 på kvällen och hade druckit öl vilket resulterade i en välsmakande men speciell Nachos tallrik.
Sedan kom helgen och jag kände det vanliga tvånget att komma ut och träffa folk.
Men återigen så vägrade jag. Jag vet inte om det kan bero på att jag inte har någon direkt energi eller om det är nått annat som håller mig tillbaka. Men det är ju dop nu kommande helg, så då tvingas jag sociala med folk, om än mest släkt. Så efter det kanske man känner annorlunda.
Ny jacka och en ny tröja är införskaffat inför dopet och resterande vinter iaf. Och efter att jag postat det här inlägget så ska jag förtära något mindre innan jag diskar och sedan duschar. Klockan 15:00 är det klippning och sedan mat á la Norrköpings City. Rakat mig har jag faktiskt gjort också, syns inte på bilden nedan, men jag kände att det var dags att släppa den smutsiga stilen och återgå till mitt vanliga jag. Kanske är det vad som håller mig tillbaka?
Tröjan får ni se på bilderna från dopet. Planerar att kanske att ha fluga också, enligt min uppfattning så är det väl numera Ok att bära fluga till vardags? Och då borde det också passa ihop med skjorta, långärmad pullover och jeans, på ett dop. Det kommer bli snyggt tror jag. ;)
(Spelas några Akustiska versioner av gamla Robyn låtar i bakgrunden - REKOMENDERAR!)
Nu tar vi tag i dagen!!
Over & Out! // Spike
Lämna en kommentar
1-2 meter sikt och nästan alla man möter har Xenon lyktor.
Jag förstår att när jag kör som jag kör, så finns det en liten chans att jag kan köra på ett djur eller annat objekt som blint hoppar ut mitt i gatan när det är dimmigt. Dummare än så är jag inte..
Däremot förstår jag inte varför man ger sig ut med bilen i extrem dimma när man inte vågar köra? Liksom, ta cykeln? Lokaltrafik? Gå, om det inte är för långt?
Om man ska blockera alla vägar i stan genom att ligga och krypköra på ettan så är det bättre att lämna bilen hemma. Personerna i de långsamma bilarna sitter garanterat på helspänn och får förmodligen panik om något faktiskt skulle hända.
Sen att dimma inte är farligt är ju ett starkt argument till att faktiskt ta bilen. OM man vet om att dimman inte är magisk, farlig eller elak. Vägen som du åker på ser ut precis som den gjorde igår, bara det att du inte ser den lika bra idag. Och chansen att ett rådjur hoppar ut på vägen mitt i stan eller att en älg står på söderleden är inte större idag än någon annan dag.
Idag blev det mer papper, ny ordinering av medicin och Persson's Hamburgare.
Det finns en chans att jag kanske hade viss arytmi i hjärtat redan innan operationen och att det är därför hjärtat betér sig som det gör. Så nu tog vi bort motstånds medicinen. Och så ska vi testa det i några dagar. Det kan hålla på i upp till tre månader eller mer, så jag antar att det bara är att lära sig att leva med det. Frågan är vad jag kan skaffa för jobb sen, där man kan lägga sig ner lite då och då.. Men det är en senare fråga, det kan ju försvinna redan imorrn också för den delen..
Sedan blev det Hamburgare hos Perssons.
Det är helt perfekt att sätta sig i bilen och åka hem dit och laga mat, de äger ju nämligen en diskmaskin. Så nu räcker det med att diska en gång i veckan, cirkus en timme. Idag blev det som sagt hamburgare, med cheddar ost och vitlöksdressing. Kanongott!
Nu blir det House och sen Gossip Girl. =P
Avslutar inlägget med en bild på överaskningen från Kinderägg nummer 3, kanske Spike's sista kinderägg någonsin! ! !
Who am I kidding, vi vet att det inte är mitt sista.. ;)
Over & Out! // Andreas "Spike" Persson
Lämna en kommentar
Hjärtat börjar övergå till ett irritationsobjekt!
Jag är trött på att få små flimmerattacker och jag är trött på att ständigt ha extremt lågt blodtryck. Det skulle vara underbart skönt att bara i några timmar kunna ställa mig upp utan att vara millisekunder från att svimma. Jag lider med alla er som lever med extremt lågt blodtryck även fast jag vet att man normalt sett blir medicinerad mot såhär lågt blodtryck.
Men idag nådde jag en punkt där jag kände att "Nej det här fungerar inte."
Så efter att ha haft flimmer hela morgonen och blivit tvingad till att ligga ner, så hoppade jag tillslut upp ur sängen och tvingade mig själv till att ta mig igenom dagen. Jag körde ett träningspass i 45 min vilket resulterade i ett mycket bättre blodflöde, men så fort jag slutade träna, så kom det låga blodtrycket tillbaka. Efter det städade jag igenom lägenheten, tog en dusch och klädde mig i lite riktiga kläder. Sedan fixade jag med massa papper och åkte sedan för att posta allt i utkorgen.
Jag tror att det är på den här nivån jag får försöka ta mig igenom dagarna för att på bästa möjliga sätt försöka hitta en väg till återhämtning. Vad är det som säger att det inte är min otränade och trasiga kropp som orsakar det dåliga blodflödet och att hjärtat flimmrar lite då och då? Den sak som är säker är iaf att det inte kan skada att hålla igång om dagarna.
Och om jag svimmar, så svimmar jag..
Om hjärtat börjar flimmra, så börjar hjärtat flimmra..
Förlorar jag synen, så förlorar jag synen..
Som Winston Churchill en gång sa:
-"If you're going through hell, Keep Going."
Igår öppnade jag även Kinderägg nummer 2.
Inte heller i detta ägg fanns det en byggsats. Istället var det en liten manick som man kunde dra i, så åkte en liten snurrande sak upp i luften i cirka 3 sekunder innan den begav sig in under soffan. Strålande leksaker i Kinderäggen. Nu idag blir det ägg nummer 3 och jag kan nästan garantera att det befinner sig någon jävla porslins version av någon idiot-karaktär från "Bilar 2"-filmen eller något annat dumt i det ägget. Väldigt besviken på Kinderäggen...
Sedan blev det film och snacks.
Jag såg "Cowboys and Aliens" med Daniel Craig (senaste Bond-filmerna), Harrison Ford (ni vet) och Olivia Wilde (Tron, House & The O.C.). Den var inte dålig, men den var inte heller bra. Daniel Craig är en ganska hardcore skådespelare, tills han öppnar munnen och pratar, som de tillät honom att göra i den här filmen. Olivia Wilde kunde ha varit hetare och Harrison Ford passar inte som badguy och det förstör hela del 1 av filmen. Annars fungerar väl konceptet och storyn ganska bra, men de hade behövt typ Michael Bay, Tarantino eller åtminstonde Zack Snyder för att göra nått vettigt med den.
Nu ska jag äta Schnitzel!!
Over & Out! // Andreas "Spike" Persson
Lämna en kommentar
I fredags drack jag en öl, en Becks.
Först skulle jag hem till Perssons och äta middag, men det drog ut på tiden, så jag fick laga mig en japansk omelett och bacon till "lunch" på eftermiddagen. En Kvunch? (Kvällsmat + Lunch) Sen kom middagen efter det? Vet inte vad man ska kalla det. Gott var det iaf.
Sedan blev det som sagt middag hos Perssons.
Mor som försöker komma på något spännande varje helg hade då köpt färdiga pizza bottnar och massa tillbehör. Dock är det inget jag kan rekommendera. Vi kan ha haft fel tillbehör, men pizzorna blev inte jättegoda. Tidskrävande och dåligt resultat resulterar i att jag rekommenderar att köpa pizza från den lokala pizzerian istället.
Senare på fredagen när jag sitter och spelar datorspel, så bestämmer jag mig för att ta en öl. Det fick bli en Becks på flaska, det öligaste ölet som finns. Jag hinner förtära halva flaskan innan hjärtat helt plötsligt bestämmer sig för att börja flimmra och slå galet. Irriterad och trött så fortsätter jag att spela i 45 minuter innan jag tillslut ger efter till hjärtats begäran om att jag ska lägga mig ner.
Tröttsamt värre.
Lördagen ser någorlunda likadan ut, hos Perssons serveras lövbiff och pomme. Sedan tar jag en sväng med bilen till ICA Maxi, där jag köper Kinderägg, Gräddfil, Chips och Dippmix. I huvudet planerar jag en filmkväll, men den resulterar snabbt i ännu en spelkväll. Tillslut frammåt 23:30 stänger jag av spelet och börjar se en film. Samtidigt öppnar jag ett av de tre kinderäggen och dricker två öl. Utan att hjärtat börjar flimmra! Skönt!
Sämsta kinderägget!!
För det första har de bytt förpackning, och jag gillar INTE den nya versionen. Äggen ska öppnas genom att man lätt drar bort pappret från chokladen. Nu är det helt tillslutet och du måste förstöra pappret för att få upp ägget.
När du väl fått upp ägget och plockat ut den gula behållare där det ska ligga en liten byggsats, så finns det ingen byggsats. Istället är det ett ihopvikt papper, som du ska blåsa luft i tills den förvandlas till en pappersboll. EN PAPPERSBOLL! Det var den tredje överaskningen i mitt kinderägg!
The world is going under...
Ensam är Stark!
Over & Out! // Andreas "Spike" Persson
Lämna en kommentar
Nu har jag ändrat designen på bloggen lite igen. I brist på annat att göra. Och som vanligt bestämmer jag mig i sista stund för att peta in en "Gilla"-knapp till facebook. Utan att ens tänka en sekund på vilka problem jag hade med det senast. Just att få en gilla knapp är inge problem. Men när en person gillar, så ska ju rätt saker synas på facebook sen. Och det är där som problemen uppstår.
Så nu skiter jag i det, det går att gilla sidan nu, eller "Rekomendera" som det tillslut blev.
Jag hade samma problem när jag skulle få in Gilla och Dela knapp på Pc-hjälpens sida. (http://pchjalp.weebly.com/) och det är lika frustrerande varje gång.
SKIT samma, nu blir det en snabbdusch, sen ska jag iväg och göra pizza. Kanske blir det en tripp förbi systemet, så ska jag testa att dricka öl ikväll. Se om jag fortfarande tycker det är gott. =)
Ensam är Stark!
Over & Out! // Andreas "Spike" Persson
Lämna en kommentar
Nya problem på ingång om jag gissar rätt.
Idag när jag och farsan satt på Gu'va Gott och åt, så förlorade jag synen på höger ögat. De som känner mig vet att jag förlorat delar utav synen tidigare och att det kommer tillbaka, men idag var det värre. Istället för att jag fick svårt att fokusera, så förlorade jag faktiskt synen helt. Blundade jag med det fungerande ögat så såg jag bara en grå vägg. Vi gissar på att det har med mitt låga blodtryck att göra, men jag vill ändå att en ögonläkare ska titta på det.
Trots att jag inte gillar att tänka över saker för mycket så flyger tankarna:
"Det är förmodligen helt ofarligt och antagligen är det lågt blodtryck eller så klämmer jag någon nerv. Men GUD vad det skulle suga att bli av med synen, även om det bara gäller ena ögat. Helt förlora periferiseendet på höger sidan lär enligt normen innebära att jag inte längre får köra bil. Och jag ser så pass suddigt med bara ett öga att jag aldrig skulle våga åka bil om jag ändå fick det."
Sedan blev det iaf en tripp hem till Persson's där det bjöds på kladdkaka och Bingolotto.
Och jag vill påstå att Bingolotto inte längre håller en standard som är värt att engagera sig i. Senaste gången jag spelade Bingolotto var någon julvaka eller Luciavaka för två-tre år sedan. Och då var det priskavalkad och musikfest. Större om än Svenska artister höll programmet levande mellan de tre Bingo omgångarna. Och de öste ut resor, bilar och sängar.
Idag på 20års jubileumet firas det med två Bingo omgångar, Christer Sjögren sjunger Djingis Khan och Leif "Loket" Ohlson glömmer bort namn och bara är allmänt gammal. Till råga på allt går de nästan över programtiden, får slänga iväg de sista priserna och hela programmet ses enligt mig som totalt fiasko. Bingolotto har åldrats i hundår och har nu nått dödliga 93 år. Rest In Peace!
Nu efter lite inspiration så blev jag sugen på Fil och Pepparkakor, men då jag saknar fil i kylskåpet så får det bli Vanilj Yoghurt och Pepparkakor. Inte fy skam!
Ensam är Stark!
Over & Out! // Andreas "Spike" Persson
Lämna en kommentar
Jag tog på mig min promenad utstyrsel, bytte batteri i MP3'n och fyllde i papperna till Försäkringskassan. Sedan gick jag ner till bilen och orienterade mig igenom alla nya ombyggnationer i centrum till och från försäkringskassan. Sedan när jag klev ur bilen här hemma så tog jag tre varv runt min enkilometers bana. När jag sedan arbetat mig upp för trapporna upp till dörren, så konstaterar jag att jag inte ska öka med en kilometer per promenad, det kommer aldrig att hålla. Sen försöker jag googla fram ett svar på varför jag alltid får ont i öronen efter att jag promenerat mig varm, dock helt utan resultat.
Nu ska jag sänka en Gainer-shake innan jag hoppar in i duschen. Hellst borde jag hinna äta innan halv sex, då min far kommer förbi. Men det känns som om att jag aldrig kommer hinna det. En Gorbys Pirog kanske? Hur blir det med dagens kalori-intag? Fuckzor!
Ensam är Stark!
Over & Out! // Andreas "Spike" Persson
Lämna en kommentar
Idag vaknade jag ganska skapligt vid 09-10 tiden. Observerade snabbt vilket väder vi hade, kollade klockan och kände efter hur pass ont jag hade i kroppen. Sedan väljer jag att blunda fem minuter till, plötsligt är klockan 12:30.
-"Fuck!"
Säger jag till mig själv samtidigt som jag hoppar upp och plockar ut ett ägg ur kylen innan jag sätter mig och laddar ner dagens alla serier. När jag sedan går ut i köket för att förbereda frukosten så känner jag att det är en sån där dag när allt kommer gå åt skogen. Jag lyckas tappa ut all salami på mitt smutsiga golv, spilla Pucko på bänken, slå mig själv på testiklarna med ett fullt mjölkpaket, låter ägget koka över och får vatten över hela spisen. Tillslut sätter jag mig äntligen framför datorn med min psykiskt påkostade frukost och tänker "Idag borde jag bara ligga kvar i sängen".
Men idag finns det faktiskt saker på schemat, bland annat ska jag lämna in papper till försäkringskassan innan klockan fyra. Så inte nog med att jag har en dålig dag, nu ska jag också behöva börja stressa för att hinna. Sedan blir det Trav med Farsan och senare Bingolotto med Persson's. Och nångång ska vi finna tid till att promenera och göra rehabiliterings övningar.
Kanske ska jag sätta på en kopp kaffe medans jag tar en snabbdusch?
Hur som hellst, nu kör vi..
Ensam är Stark!
Over & Out! // Andreas "Spike" Persson
Lämna en kommentar
Nu har jag börjat få tillbaka aptiten.
Det är nu flera veckor sedan jag tvingades äta sjukhusmat, så äntligen börjar aptiten sakta komma tillbaka.
Jag försöker att vidga min krymta magsäck och samtidigt äta var tredje-fjärde timma. Ni kan nog se hur det kan bli problematiskt att äta sig proppmätt var tredje timma. Därför försöker jag att iaf äta mig proppmätt på frukosten, middagen och kvällsmaten.
De två första målen är inga problem.
Frukosten består som oftast av ägg, varma mackor, yoghurt, juice och en Gainer-shake. Vi uppskattar det till iaf 1000kcal, så där är jag nöjd. Middagen är samma sak, blir alltid proppmätt och hamnar aldrig under 1200kcal. Så med bara de två måltiderna så har vi hamnat på minst 2200kcal. Så jag får i mig tillräckligt, men jag vill ju ha ett stort överskott, så mitt problem är kvällsmaten.
När man är lite små seg, börjar dega framför datorn, precis tagit hand om disken och hellst vill förtära födan liggandes. VAD ska man då fixa till? Oftast blir det kanske en macka med salami och ost, ett glas O'boy och lite juice. Det är inte mycket mer än 200-300kcal. Så här behöver jag tips.
Vad äter ni till kvällsmat?
Nu räknar jag med snabba svar!
För nu tar jag en promenad, en dusch och sen tar jag hand om disken. Sedan är det dags för kvällsmat. Idag vill jag ha något speciellt!!
Over & Out! // Spike
Lämna en kommentar
Mer och mer börjar jag känna för att göra saker om dagarna.
Idag lyckades jag ta på mig och ge mig ut och promenera en snabbis innan duschen. Det blev en liten sträcka runt kvarteret som jag senare mätte upp till en exakt kilometer. Denna sträcka tog jag sedan två ggr. Efter första varvet hade jag fått upp andningen och värmen och när jag börjar närma mig dörren så känner jag att mina andetag är mycket längre och lättare än vad de normalt sett hade varit när jag börjar bli andfådd.
Jag ger det inte allt för mycket eftertanke utan inser snabbt att det förmodligen sitter mer i hjärnan än vad det rent fysiskt har ändrat på sig i mina lungor. Vetskapen om att lungorna börjat sotas ur eftersom jag slutat röka och att hjärtat nu pumpar mer syrerikt blod ut i kroppen gör att man vill känna en effektivitets ökning som motsvarar sina förväntningar. Sen att jag är inställd på att återhämta mig så snabbt det bara går hjälper nog också till med ett extra varv.
Efter duschen så diskar jag ur en GG-shake och fyller den med mjölk och Gainer. Jag hittar också lite L-Glutamin i skåpet och slänger ner en sked av det, då jag haft problem med ett par muskelfästen runt vänster axel. Efter det klär jag på mig och åker hem till min ensamma mor. Där hemma trodde jag att vi skulle laga mat ihop, men hennes plan var att jag skulle laga maten medans hon satt och lapa TV-tid.
Eftersom hon köpt "Linas Matkasse" och på så vis tvingat mig till att följa ett recept, så vägrar jag att laga maten själv. Så jag tvingar henne upp på benen och ut i köket där hon får hjälpa till att laga "Chicken nuggets med sesamfrön". Det smakade Skit!
Så nu ska jag fixa till en bamse kvällsmat, så att jag får i mig alla de kalorier jag behöver.
Jag har ju nämligen lyckats tappa 7-8 kilo under min tid på sjukhuset, och det både syns och känns.
Hur snabbt kan man jobba tillbaka 7-8 kilo muskler? Vi får väl se...
Nu blir det iaf toast eller något annat gott.
Over & Out! // Spike
Lämna en kommentar
Jag vågar knappt ta orden i min mun, men nu ser det ut som om att det äntligen är över. Vilka veckor det har varit och vilka upplevelser. Jag hade aldrig kunnat drömma om att det skulle bli såhär påfrestande för psyket att genomgå den här långa processen och sen samtidigt sluta röka och snusa. Och nu ska jag på bästa möjliga sätt försöka tömma ur alla historier jag har i huvudet, så att jag ska slippa berätta för allt och alla hundra ggr om. Så, here goes..
Operationen utfördes som den skulle den 10e Oktober med ett perfekt resultat. Vilket innebär att de lyckades reparera Mistralisklaffen (Segelklaffens trådar) samt använda fickorna från den riktiga Aortaklaffen i det syntetiska rör de satt dit där aortan lämnar hjärtat. De fick använda något kärl från höger smalben för att helt lappa ihop aorta delen (Komplicerat att förklara med ord) men det hade de nästan räknat med tror jag.
Operationen tog cirka 7 timmar och efter att de gjort allt de skulle så låter man patienten sova minst lika länge som patienten varit nedsövd. Så den första bilden jag har är från klockan 05:00-07:00 på tisdags morgonen. Det var ingen lång stund jag var vaken och det ända jag kommer ihåg är att jag vaknade av att en sköterska säger mitt namn flera ggr. När jag tillslut öppnar ögonen så säger hon något i stil med:
-"Mitt namn är ________, jag är sköterska på intensivvårds enheten i Linköping. Du har precis varit med om en stor operation och ska få fortsätta sova, jag ville bara säga att allt har gått bra och berätta var du är. Har du ont någonstans?"
Samma sak som snurrade i huvudet på mig när jag sövs ner, snurrade fortfarande där uppe och det första jag säger är:
-"Vad blev det för resultat? Fick jag mekaniska klaffar?" (Mängder av morfin i kroppen, så det är väldigt sluddrigt)
När sköterskan ler och berättar att de lyckats med allt de hoppats på och att jag har sluppit mekaniska klaffar så kommer det ett par tårar och sedan fortsätter jag med att sluddra ur mig:
-"I min väska finns en kamera, du måste ta lite bilder.."
Vilket hon gör och resultatet ser ni här. (Det ska likna på en "tumme upp")
Hell yeah! I'm fine, fockers!
Sedan somnar jag ganska omgående.
Jag vaknar flera ggr under dagen men oftast bara i korta perioder. Under dagen flyttas jag sedan till Lågintensiven Thuva, där jag får börja dricka vatten. Vid 16:00 får jag besök av familjen i 40 minuter och medvetandet är helt tillbaka. Jag har inte en aning om hur de medicinerar vid det här laget, men jag knaprar Panodil och blir injektcerad med svaga doser av morfin. Redan här är även läkarna inställda på en snabb återhämtning och försöker få bort mig från de starka medicinerna så fort som möjligt.
Alltid trött..
"Dag 2 Post Op" till "Dag 6 Post Op" ser ganska lika dana ut. Jag slåss mot sjukhusmaten och nästan varje dag så plockas det bort någon manick som är uppkopplad mot mig. Det började med morfindoseraren redan dag ett, sen var det kateter, någon annan doserare, syrgas, pacemaker, dropp osv. Tillslut har jag endast hjärtövervakningen kvar och redan "Dag 4 Post Op" så sätter jag mig upp på egen hand och går bort till en stol och sätter mig när jag får besök. Framstegen fortsätter och efter att ha fått i mig lite energi i form av en pizza "Dag 6 Post Op" så är jag ute och vandrar med hjälp av en rullator. Redan då börjar det komma en liten hemlängtan.
Mmmm.. Pizza!!!En vecka efter operationen så börjar det talas om att skicka hem mig till min mor, som ska få ta hand om mig tills jag klarar av att utföra vardags sysslorna på egen hand. De sista testerna tas och jag skickas iväg på ett sista ultraljud för att se så att hjärtat läkt ordentligt.På ultraljudet, där världens envisaste läkare tvingat mig att ligga på sidan trots den extrema smärtan som detta medför, hittar man en vätskebildning i hjärtsäcken. Och när man sedan mäter upp hur mycket vätska det är, så tycker man att mängden är ganska väl tilltagen.Här behövs det förklaras igen. Ni kan hoppa över den här delen om ni vill. ;)Hjärtat skyddas av en två lagrad påse. Det yttersta lagret skyddar hjärtat och är fäst vid närliggande organ som lungor och diafragma. Det inre lagret består i sig av två lager med vätska emellan som ska minska friktionen mot hjärtat när det slår.På ett opererat hjärta kan det sedan förekomma sårbildning efter att man skurit i det och sedan sytt ihop det. Detta kan göra att det uppstår mer vätska än vad som behövs eller som är nyttigt för hjärtat. Blir det för mycket vätska så försöker kroppen på egen hand att göra sig av med den vätskan. Men kroppen är inte allt för effektiv när det gäller den biten. 
Man kan ha upp till en halv deciliter i hjärtsäcken utan att det är någon fara, då tar kroppen själv hand om det och inga ingrepp behövs. Mitt hjärta hade på kort tid lyckats hälla upp en halv liter vätska i hjärtsäcken, vilket i sin tur bildar ett tryck mot hjärtat. Läkarna var förvånade över att jag inte kände nått av det. Snabbt skickades jag iväg för att sätta en Pex-kateter.De går in via ett hål i magen, upp bakom lungorna och gör ett hål i hjärtsäcken där de kan suga ut vätskan. På vägen till hjärtat så kommer man lätt åt många andra organ och nerver, så naturligtvis även på mig. Under ingreppet kände jag en ilande smärta i axlarna och i diafragma och när ingreppet var över och de satt slangen så kunde jag inte ta djupa andetag utan att hela kroppen vred sig av smärta. Jag blev satt på morfin de första två-tre dagarna, men i så pass liten dos att det inte hjälpte. Så vid dag fyra med pex-kateter så var jag tillbaka på bara Panodil.
Pex-katetern tömde vi sedan en gång om dagen i en hel vecka och livet kändes ganska segt.
Men tillslut visade det ett godkännt resultat och det blev på nytt tal om att skicka hem mig.
Såhär såg det ut när vi tömde vätska, vi fyllde oftast två-tre sånna sprutor.
Jag börjar återigen att se ljuset, men försöker ändå att mentalt förbereda mig på mer besvikelser.Med mitt vanliga leende på läpparna så härdar jag igenom den värsta smärta jag någonsin upplevt, när två sköterske-studenter och en sköterska kollar på medans doktorn, utan bedövning, drar ut Pex-katetern med händerna. Han missar inte ett ända organ på vägen ut och känslan går inte att jämföra med något annat. Det kan inte ha tagit mer än 2-3 minuter för honom att suga ut den sista vätskan och dra ur katetern, men för personen med slangen i sig så känns det som timmar. Men med hemlängtan som morot ler jag åt de kritvita sköterskorna och när den väl är ute så känner jag mig mycket nöjd och glad. Jag ska ju få åka hem!
VILL - HEM!
Samma dag skickas jag på ett ultraljud och det tas lite prover, vilket resulterar i att man finner vätska som tjockat till sig på baksidan av hjärtat och mina blodvärden är extremlåga. Helt plötsligt kommer min kirurg in i rummet, stänger av ljudet på TVn och sätter sig ner.
Han berättar om den nyfunna vätskan och förklarar vidare vad som kan komma att ske.Hans ordval innefattar mycket "med lite tur" och "förhoppningsvis" och mina förväntningar hittar en ny botten. Han berättar att om inte vätskan tunnas ut, börjar röra på sig och sedan minskas ner på egen hand, så måste de öppna upp mig igen och gå in och skrapa/suga ut den förtjocknade vätskan.Och då den sitter så dumt till, så ska man vara berädd på att man kanske måste knäcka upp bröstbenet igen. Vilket innebär en ännu längre läkperiod.
Lite nere?Då hopplösheten byggt bo i bakhuvudet på mig redan en vecka tidigare så ler jag åt kirurgen och sätter på ljudet på TVn igen. Dagarna går och vätskan ligger kvar. Mer och mer ställer jag in mig på att de kommer behöva öppna upp mig igen. Men så plötsligt flyttar sig vätskan och läkarna ändrar ansiktsutryck. En gnista av hopp!Samtidigt slåss jag med mitt extremt låga blodvärde som fortsätter att sjunka. Läkarna har inte en aning om vad det kan bero på och undersöker alla möjligheter. De börjar ge mig någon mag medicin då de tror att jag fått magsår efter att de hittat blod i avföringen. Plötsligt vänder värdet och jag är på bättringsvägar. På en och samma dag bokas det ett ultraljud för att se om vätskan försvunnit, en lungröntgen för att se så att jag inte har någon vätska kvar i lungorna och en gastrostropi för att se om jag har något sår i magen. En gastrostropi är en undersökning där man kör ner en slang i halsen hela vägen ner till magen och rotar runt. Därför måste man vara fastande i minst 6 timmar. Och med mina dåliga värden borde jag ha satts på ett vätske dropp under de timmarna för att inte torka ut helt. Men när jag väl stängt av hjärnaktiviteten så finns det ingen på-knapp förän några positiva resultat kommit tillbaka. Alla resultat var perfekta och tillsammans med glädjen så kommer en hunger utan dess like.
Här pumpar hjärtat i super-rapid.Denna dag serveras en kebabtallrik i sällskap av min mor, syster och mormor.Jag hoppar raskt upp ur sängen när de anländer med min mat. Slår mig ner vid mitt sällskapsbord och hugger in på kebabtallriken direkt.Plötsligt börjar hjärtat slå väldigt fort och jag ignorerar det först pga hunger. Tillslut nämner jag det för mina gäster som ser hur hela min kropp gungar i takt med hjärtat som då har nått en puls på 180 slag i minuten. Då jag lyckats bli av med hjärtmonitorn bara någon dag tidigare så får jag trycka på signal knappen så att en sköterska kommer in i rummet. Hon lyssnar på hjärtat och tar min puls och går sedan för att hämta en hjärtmonitor igen. Hon hinner bara knäppa fast den på mig och lämna rummet, för att sedan snabbt återvända och säger med en lugn ton: -"Jag vill gärna att du lägger dig ner, Andreas."Så jag fick lägga ifrån mig gaffeln och lägga mig i sängen. Det visade sig senare att jag då drabbats av förmaksflimmer. Som hoppade fram varje gång jag ställde mig upp. 
Nertvingad i sängen igen.Så där låg jag nertvingad i sängen igen, efter tre veckor på sjukhuset. Gång på gång hade jag blivit lovad att jag skulle få åka hem men om och om igen lyckats dra på mig en komplikation som stoppar mig från att lämna sjukhuset. Nu kunde jag inte heller gå på toan eller resa mig utan att personalen rusade in i mitt rum och skrek mitt namn och undrade vad jag gjorde. Jag var definitivt i helvetet!Som bot på detta problem skulle det medicineras via dropp och sedan skulle det skickas en stöt genom hjärtat för att få tillbaka det i rätt rytm. Så jag blev kvar på sjukhuset ett par dagar till.Sedan tillslut efter 24 dagar på sjukhuset, så kommer en läkare in och säger att det är dags för mig att åka hem. Och när jag väl kände att det var på riktigt, så kan jag erkänna att det kom en glädjetår. Det kan tyckas att 24 dagar inte är så lång tid, men för mig kändes det som ett halvår.
Under min tid i dubbelrummet så hann jag dela rum med fyra personer varav alla hann komma dit och åka hem medans jag fortfarande låg där. Efter det så fick jag också en vecka i singelrummet. Så ja, det kändes som en evighet.
Precis vaknat upp efter stöten!
Sedan har jag även på hemma plan lyckats få mer förmaksflimmer vilket resulterade i ett besök på akuten och en natt på hjärtavdelningen i Norrköping. Men det är en sorgligt tråkig historia och klockan är mycket. Så den hoppar vi över.
Nu har det hur som hellst gått 5 veckor sedan operationen och idag lyckades jag göra mina rehabiliterings övningar med en enkilos vikt på varje hand. Jag lagade mat och jag kör bil. Det blev inte världens snabbaste återhämtning. Men tack vare min välformulerande och frispråkiga kirurg så har vi nog aldrig förstått bredden av det ingrepp som gjordes för fem veckor sen. Det är i sig ett mirakel att det finns sådana operationer och just det att man överlever dem är ett bevis på hur stark människokroppen igentligen är.
Påväg till bilen, äntligen.
What doesn't kill you, makes you stronger!
Over & Out! // Spike
Lämna en kommentar
(2) kommentarer
Trackbacks ()
