Framgångskonceptet för större företag i dagens lågkonjuktur är att, som den yngre generationen hade kallat det, beté sig som en fitta.

I en värld full av siffror, stora avtal och lågavlönade golvarbetare, där du redan känner dig lika liten som en pissmyra i atlanten, så lyckas företagen sparka dig i ryggen och få dig att känna dig ännu mindre.

Det pratas om moral, etik och vad som är rätt eller fel, men alla de orden är helt avlägsnade från ytan av vad som tidigare skulle ha kallats för hjärnan hos dessa hopp dödande, livs-elixir sugande byråkrater.

Inte heller räcker det med att ljuga sig grön i ansiktet, till de anställda, utan det ska också skänkas hopp om framtid och struktur tills golvarbetarna är helt hjärndöda.

Men i det stora hela har man bara sig själv att skylla. Om man mäter upp sin egen kapacitet och kommer underfund med att man gott kan förändra världen om man lägger manken till och sedan sätter sig och trycker på en, för världen, helt oviktig knapp 8 timmar om dagen för att lyckas erhålla den, i den ringaste mängd acceptabla, ersättning en människa kan beviljas för denna simpla insats, så har man inte heller någon rätt att klaga.

Nej, nu avslutar jag det här kapitlet.

Min sökan efter att få frodas i säkerhet, värme, kärlek och lycka är nu helt absolverad. Nu måste jag på nått sätt upptäcka min röda tråd i livet och följa den helhjärtat. Istället för att, som resten av min art, ledas helt av min avund till mina gämlikar.

Lyckas jag också med att avsluta alla de kapitel jag inte helt är nöjd med, så kanske jag kan stänga den här boken och lägga alla dess karaktärer bakom mig, för att ge plats för nya spännande figurer som kan leda min historia åt en helt ny riktning.

Ni ska nu inte anta att jag helt i misär och med tårar i ögonen, slirar över tangenbordet för att fort illustrera min avsmak för människan, innan jag deprimerad och livlöst lägger mig och sorg-onanerar i ett tomt badkar.

Tvärtom så ser jag den gågna tiden som ett stort snedsteg, med tillhörande vrickade fot. Det kommer inte bli lätt att finna stigen till min egen rättvisa igen, efter att så länge vandrat runt, vilsen i den vilda skog av dåliga val.

Men omtöcknad och med dimmig blick, så ska jag resa mig från det dy grytet jag hamnat i och med likt en kraftig medvind, helt ignorera alla somatiska faktorer och låta hjärnan agera kapten över mitt livs-skepp från och med nu.

Alla skepp sjunker vid överskriden belastning, så även mitt går väldigt djupt när jag tillåter påstigning till passagerare och gods som inte ens ska åt samma väderstreck.

Det är slutkryssat för min del, och det bihang, med en annorlunda destination än vad som planeras, kommer att ombes att kliva av.

Jag ska avsluta det här inlägget med en hyllning.

Jag vill fatta ett stadigt grepp om alla er 25-35åriga "badboys" där ute, och lyfta upp er på en tron av guld och diamanter. Det är sannerligen fascinerande att se hur ni lyckats snärja varenda liten 15-25 år gammal kvinna som inte helt planerat att klara sig allena. Med eran enligt mig osmakliga personlighet, byggd på era egna dåliga beslut, inte alls märkvärdiga uppväxt och djupt rotade osäkerhet, lyckas ni omvandla erat dåliga sällskap till, vad kvinnor ser som, ett äventyr.

Och om det inte räcker med att ni som oftast lyckas överlåta större delen av eran osäkerhet till den framförhållningslösa kvinna ni lyckats bedöva mentalt, så börjar ni nu också att placera frön för avkomma i dessa temporärt psykiskt outvecklade kvinnor, för att sedan låta er båda inse sanningen om vad som igentligen har hänt, först tio år senare.

Jag vill påstå att det är erat fel att genomsnitts intelligensen i världen sjunker för varje dag, men den insikt som skänks till mig dagligen av det motsatta könet, berättar för mig att felet kanske inte bara ligger hos er.

För resten av er kvinnor som inte alls känner er träffade av uttryck som mentalt handikappad, psykiskt äventyrad, framförhållningsfri och livs disorienterad, så finns vi vanliga hänsynsfulla, omtänksamma och intelligenta män kvar där ute. Och med precis samma mål som alla andra, så tycker vi hellre att det är lönsamt i längden att man möts som gämlikar och påbörjar en resa tillsammans, istället för att ställa för höga krav på bakgrund, nuvarande situation och framtidsplaner som inte alls har med våran gemensamma framtid att göra.

Jag kan inget annat än att hoppas på att ödet uppfattat hur snett hela mänskligheten har hamnat och spara oss från mer förödmjukelse genom en ödesmättad avgörelse år 2012.