Rasande och med en kropp fylld av vrede så försöker jag vila i toppen av rörelsen i några sekunder.
2 reps senare så känner jag att det börjar ta på biceps, men då ger underarmarna upp helt.
Efter några snabba slutsatser om att min mor inte ville ha ett snyggt hål i golvet på övervåningen så var det bara att lägga ner vikten och slappna av i underarmarna.
Jag gav det ett försök till efter några minuter med samma resultat och fastslog att något måste göras åt mina underarmar. Det dök upp två idéer i huvudet på mig.
1. Hitta något forskningscenter som ligger lite i skymundan och se om de inte har någon undan stoppad robotarm jag kan få låna.
2. Helt enkelt börja träna underarmarna som en egen muskelgrupp i veckoschemat.
Det var lite av ett dilemma där ett tag, men jag valde att gå den enkla vägen som vanligt. Typiskt mig.
Ensam är Stark! // Spike
Postat i Allmänt | 
(1) kommentarer
Trackbacks ()
(1) kommentarer
Trackbacks ()
Lämna en kommentar
