Det går inte att jämföra med något annat år och det finns ingenting som man kan påstå har gått min väg. Detta accepterade jag tidigt detta år och bestämde mig för att det förmodligen handlar om max ett år. "Bara" ett år av operationer, förlorade körkort, tråkiga läkare, svikande vänner, motstridiga nämnder och skrotade bilar. Och om bara åtta dagar så har det året passerat.
Att operationen gick så bra som den gjorde, bör egentligen räknas som en av de få bra saker detta år. Men man ska också tänka på allt skit som hände innan man kunnat konstatera att det var en lyckad operation.
Sedan operationen har jag kunnat träna samt arbeta och allt har sett ljust ut.
Idag levererades slaget som sänkte min positiva inställning ner till botten igen, när jag gav mig ut för att nödhandla lite julklappar.
Idag levererades slaget som sänkte min positiva inställning ner till botten igen, när jag gav mig ut för att nödhandla lite julklappar.
I fuck with you not, när jag säger att jag aldrig tidigare kännt den hopplöshet jag kännt idag.
Jag har precis inhandlat inslagningspapper på Rusta i Ingelstaområdet, när jag ska bege mig ner mot city. Jag placerar mig fint i den vänstra filen och känner en viss irritation över hur pass trafikerad rondellen där ute är. Efter säkert en minut av väntan, så ger jag mig lugnt ut i innerfilen i rondellen och lägger i tvåan. Jag ligger kvar i innerfilen, men lägger ändå märke till hur en bil vågar sig ut precis framför mig och stänger av vägen för mig, om jag hade valt att åka in mot Maxi området. Jag har ögonen på den vågade bilen som sakta sakta kommer närmre och närmre mig. Snabbt tar hjärnan ett beslut som lyder:
"Ännu en idiot som tror att han kan skära hur mycket han vill i rondellen.."
Och tillslut faller mina tankar ut ur munnen på mig, samtidigt som ord förvandlas till känslor:
"Hallå? Nu får du vääääää... Öh! Öööööh! ÖÖöööÖÖÖöööÖööÖhhhh!!!!! HAAAALLÅÅÅÅÅ?"
PAAAANG! *Iiiihhh!*
"Hallå? Nu får du vääääää... Öh! Öööööh! ÖÖöööÖÖÖöööÖööÖhhhh!!!!! HAAAALLÅÅÅÅÅ?"
PAAAANG! *Iiiihhh!*
Jag ger bilen en såndär knuff som man ger varandra när man kör radiobilar på Liseberg. Och blir stillaståendes i rondellen. Den andra bilen som blivit knuffad tillbaka till ytterfilen fortsätter att åka och jag funderar på om han tänker smita. Sekunder senare så befinner vi oss halvägs ut på E22'an och jag är arg så det ryker. Snabbt försöker jag memorera registreringsnummret på bilen, samt färg och modell. Snabbt inser jag också att mitt minne är för svagt för att åstakomma detta. Efter att ha stängt av värmen i bilen och öppnat en ruta, så tar jag upp mobilen och skriver ner siffror samt nummer i ett sms och ringer därefter polisen.
Polisen har svårt att tyda min ilska svenska men förklarar för mig att mannen i bilen framför mig är född någon gång på 20-talet. Detta rör mig inte i ryggen, utan allt jag vill är att jag själv ska slippa stå för kostnaden för skadorna som denna man gett min kära Honda Civic.
Det hade inte spelat någon roll om det var en fjorton årig tjej eller en nittio årig gubbe som körde bilen när jag fått tag på den. Jag hade använt pannbenet som batong för att skada denna människa tills en giltig förklaring klämts ur dem.
Det hade inte spelat någon roll om det var en fjorton årig tjej eller en nittio årig gubbe som körde bilen när jag fått tag på den. Jag hade använt pannbenet som batong för att skada denna människa tills en giltig förklaring klämts ur dem.
Polisen ringer upp mig när jag befinner mig någonstans vid Navestad och säger att jag inte längre behöver följa bilen. Utan att de har skickat en polisbil som ska prata med mannen, så att han inte skadar sig själv eller andra. Då svänger jag av och stannar till vid OKQ8 för att kolla mina skador.
Den spruckna blinkersen hänger i strömkabeln och frontspoilern är bara att plast-spackla och lacka om. Men de psykiska skadorna hos mig och Honda är svårare att läka. I en vecka har jag med postbilen nitat och lyckats hålla mig undan skador i den extra trafik som julhandeln medför. Men så fort jag slappnar av och kör min egen bil i lugn trafik så ska en pensionerad halvdöd gubbe förstöra hela min dag.
Polisen ringer mig två timmar senare för att berätta att de pratat med gubben, som påstår att han inte märkt någonting.
-"Underligt.."
Säger jag, som brinner på insidan.
-"Jag måste ha flyttat på hela hans bakvagn. Och han blinkade i panik åt både vänster och höger innan han gasade vidare.
Säger jag, som brinner på insidan.
-"Jag måste ha flyttat på hela hans bakvagn. Och han blinkade i panik åt både vänster och höger innan han gasade vidare.
Polisen säger att de vill se skadorna och prata lite med mig, vilket egentligen innebär att de vill kolla om jag är onykter eller hittar på. Men jag berättar att jag befinner mig på Spiralen parkeringen och att bilen är en vit Honda Civic, årsmodell -93. Han svarar:
-"Oki, vi är där om 10-15 minuter och kör en vit volvo, polismålad."
Först här släpper det höga blodtrycket och jag blinkar för första gången på två timmar. Jag försöker hålla tillbaka ett leende, men känner ändå att det var ett nytänkande och perfekt lagt skämt.
-"Oki, vi är där om 10-15 minuter och kör en vit volvo, polismålad."
Först här släpper det höga blodtrycket och jag blinkar för första gången på två timmar. Jag försöker hålla tillbaka ett leende, men känner ändå att det var ett nytänkande och perfekt lagt skämt.
Skadorna är registrerade hos polisen och jag slipper betala en ända krona om allt går som det ska, men min rondellkörning kommer aldrig bli den samma igen.
God Jul, kära vänner.
Hoppas att ni får en underbar dag!
Hoppas att ni får en underbar dag!
Postat i Allmänt | 
(0) kommentarer
Trackbacks ()
(0) kommentarer
Trackbacks ()
Lämna en kommentar
