Operationen utfördes som den skulle den 10e Oktober med ett perfekt resultat. Vilket innebär att de lyckades reparera Mistralisklaffen (Segelklaffens trådar) samt använda fickorna från den riktiga Aortaklaffen i det syntetiska rör de satt dit där aortan lämnar hjärtat. De fick använda något kärl från höger smalben för att helt lappa ihop aorta delen (Komplicerat att förklara med ord) men det hade de nästan räknat med tror jag.
Operationen tog cirka 7 timmar och efter att de gjort allt de skulle så låter man patienten sova minst lika länge som patienten varit nedsövd. Så den första bilden jag har är från klockan 05:00-07:00 på tisdags morgonen. Det var ingen lång stund jag var vaken och det ända jag kommer ihåg är att jag vaknade av att en sköterska säger mitt namn flera ggr. När jag tillslut öppnar ögonen så säger hon något i stil med:
-"Mitt namn är ________, jag är sköterska på intensivvårds enheten i Linköping. Du har precis varit med om en stor operation och ska få fortsätta sova, jag ville bara säga att allt har gått bra och berätta var du är. Har du ont någonstans?"
Samma sak som snurrade i huvudet på mig när jag sövs ner, snurrade fortfarande där uppe och det första jag säger är:
-"Vad blev det för resultat? Fick jag mekaniska klaffar?" (Mängder av morfin i kroppen, så det är väldigt sluddrigt)
När sköterskan ler och berättar att de lyckats med allt de hoppats på och att jag har sluppit mekaniska klaffar så kommer det ett par tårar och sedan fortsätter jag med att sluddra ur mig:
-"I min väska finns en kamera, du måste ta lite bilder.."
Vilket hon gör och resultatet ser ni här. (Det ska likna på en "tumme upp")
Operationen tog cirka 7 timmar och efter att de gjort allt de skulle så låter man patienten sova minst lika länge som patienten varit nedsövd. Så den första bilden jag har är från klockan 05:00-07:00 på tisdags morgonen. Det var ingen lång stund jag var vaken och det ända jag kommer ihåg är att jag vaknade av att en sköterska säger mitt namn flera ggr. När jag tillslut öppnar ögonen så säger hon något i stil med:
-"Mitt namn är ________, jag är sköterska på intensivvårds enheten i Linköping. Du har precis varit med om en stor operation och ska få fortsätta sova, jag ville bara säga att allt har gått bra och berätta var du är. Har du ont någonstans?"
Samma sak som snurrade i huvudet på mig när jag sövs ner, snurrade fortfarande där uppe och det första jag säger är:
-"Vad blev det för resultat? Fick jag mekaniska klaffar?" (Mängder av morfin i kroppen, så det är väldigt sluddrigt)
När sköterskan ler och berättar att de lyckats med allt de hoppats på och att jag har sluppit mekaniska klaffar så kommer det ett par tårar och sedan fortsätter jag med att sluddra ur mig:
-"I min väska finns en kamera, du måste ta lite bilder.."
Vilket hon gör och resultatet ser ni här. (Det ska likna på en "tumme upp")
Hell yeah! I'm fine, fockers!
Sedan somnar jag ganska omgående.
Jag vaknar flera ggr under dagen men oftast bara i korta perioder. Under dagen flyttas jag sedan till Lågintensiven Thuva, där jag får börja dricka vatten. Vid 16:00 får jag besök av familjen i 40 minuter och medvetandet är helt tillbaka. Jag har inte en aning om hur de medicinerar vid det här laget, men jag knaprar Panodil och blir injektcerad med svaga doser av morfin. Redan här är även läkarna inställda på en snabb återhämtning och försöker få bort mig från de starka medicinerna så fort som möjligt.
Jag vaknar flera ggr under dagen men oftast bara i korta perioder. Under dagen flyttas jag sedan till Lågintensiven Thuva, där jag får börja dricka vatten. Vid 16:00 får jag besök av familjen i 40 minuter och medvetandet är helt tillbaka. Jag har inte en aning om hur de medicinerar vid det här laget, men jag knaprar Panodil och blir injektcerad med svaga doser av morfin. Redan här är även läkarna inställda på en snabb återhämtning och försöker få bort mig från de starka medicinerna så fort som möjligt.
Alltid trött..
"Dag 2 Post Op" till "Dag 6 Post Op" ser ganska lika dana ut.
Jag slåss mot sjukhusmaten och nästan varje dag så plockas det bort någon manick som är uppkopplad mot mig. Det började med morfindoseraren redan dag ett, sen var det kateter, någon annan doserare, syrgas, pacemaker, dropp osv.
Tillslut har jag endast hjärtövervakningen kvar och redan "Dag 4 Post Op" så sätter jag mig upp på egen hand och går bort till en stol och sätter mig när jag får besök. Framstegen fortsätter och efter att ha fått i mig lite energi i form av en pizza "Dag 6 Post Op" så är jag ute och vandrar med hjälp av en rullator. Redan då börjar det komma en liten hemlängtan.
Mmmm.. Pizza!!!
En vecka efter operationen så börjar det talas om att skicka hem mig till min mor, som ska få ta hand om mig tills jag klarar av att utföra vardags sysslorna på egen hand. De sista testerna tas och jag skickas iväg på ett sista ultraljud för att se så att hjärtat läkt ordentligt.
På ultraljudet, där världens envisaste läkare tvingat mig att ligga på sidan trots den extrema smärtan som detta medför, hittar man en vätskebildning i hjärtsäcken. Och när man sedan mäter upp hur mycket vätska det är, så tycker man att mängden är ganska väl tilltagen.
Här behövs det förklaras igen. Ni kan hoppa över den här delen om ni vill. ;)
Hjärtat skyddas av en två lagrad påse. Det yttersta lagret skyddar hjärtat och är fäst vid närliggande organ som lungor och diafragma. Det inre lagret består i sig av två lager med vätska emellan som ska minska friktionen mot hjärtat när det slår.
På ett opererat hjärta kan det sedan förekomma sårbildning efter att man skurit i det och sedan sytt ihop det. Detta kan göra att det uppstår mer vätska än vad som behövs eller som är nyttigt för hjärtat. Blir det för mycket vätska så försöker kroppen på egen hand att göra sig av med den vätskan. Men kroppen är inte allt för effektiv när det gäller den biten.
Man kan ha upp till en halv deciliter i hjärtsäcken utan att det är någon fara, då tar kroppen själv hand om det och inga ingrepp behövs. Mitt hjärta hade på kort tid lyckats hälla upp en halv liter vätska i hjärtsäcken, vilket i sin tur bildar ett tryck mot hjärtat. Läkarna var förvånade över att jag inte kände nått av det.
Snabbt skickades jag iväg för att sätta en Pex-kateter.
De går in via ett hål i magen, upp bakom lungorna och gör ett hål i hjärtsäcken där de kan suga ut vätskan. På vägen till hjärtat så kommer man lätt åt många andra organ och nerver, så naturligtvis även på mig. Under ingreppet kände jag en ilande smärta i axlarna och i diafragma och när ingreppet var över och de satt slangen så kunde jag inte ta djupa andetag utan att hela kroppen vred sig av smärta. Jag blev satt på morfin de första två-tre dagarna, men i så pass liten dos att det inte hjälpte. Så vid dag fyra med pex-kateter så var jag tillbaka på bara Panodil.
Jag slåss mot sjukhusmaten och nästan varje dag så plockas det bort någon manick som är uppkopplad mot mig. Det började med morfindoseraren redan dag ett, sen var det kateter, någon annan doserare, syrgas, pacemaker, dropp osv.
Tillslut har jag endast hjärtövervakningen kvar och redan "Dag 4 Post Op" så sätter jag mig upp på egen hand och går bort till en stol och sätter mig när jag får besök. Framstegen fortsätter och efter att ha fått i mig lite energi i form av en pizza "Dag 6 Post Op" så är jag ute och vandrar med hjälp av en rullator. Redan då börjar det komma en liten hemlängtan.
Mmmm.. Pizza!!!
En vecka efter operationen så börjar det talas om att skicka hem mig till min mor, som ska få ta hand om mig tills jag klarar av att utföra vardags sysslorna på egen hand. De sista testerna tas och jag skickas iväg på ett sista ultraljud för att se så att hjärtat läkt ordentligt.
På ultraljudet, där världens envisaste läkare tvingat mig att ligga på sidan trots den extrema smärtan som detta medför, hittar man en vätskebildning i hjärtsäcken. Och när man sedan mäter upp hur mycket vätska det är, så tycker man att mängden är ganska väl tilltagen.
Här behövs det förklaras igen. Ni kan hoppa över den här delen om ni vill. ;)
Hjärtat skyddas av en två lagrad påse. Det yttersta lagret skyddar hjärtat och är fäst vid närliggande organ som lungor och diafragma. Det inre lagret består i sig av två lager med vätska emellan som ska minska friktionen mot hjärtat när det slår.
På ett opererat hjärta kan det sedan förekomma sårbildning efter att man skurit i det och sedan sytt ihop det. Detta kan göra att det uppstår mer vätska än vad som behövs eller som är nyttigt för hjärtat. Blir det för mycket vätska så försöker kroppen på egen hand att göra sig av med den vätskan. Men kroppen är inte allt för effektiv när det gäller den biten.
Man kan ha upp till en halv deciliter i hjärtsäcken utan att det är någon fara, då tar kroppen själv hand om det och inga ingrepp behövs. Mitt hjärta hade på kort tid lyckats hälla upp en halv liter vätska i hjärtsäcken, vilket i sin tur bildar ett tryck mot hjärtat. Läkarna var förvånade över att jag inte kände nått av det.
Snabbt skickades jag iväg för att sätta en Pex-kateter.
De går in via ett hål i magen, upp bakom lungorna och gör ett hål i hjärtsäcken där de kan suga ut vätskan. På vägen till hjärtat så kommer man lätt åt många andra organ och nerver, så naturligtvis även på mig. Under ingreppet kände jag en ilande smärta i axlarna och i diafragma och när ingreppet var över och de satt slangen så kunde jag inte ta djupa andetag utan att hela kroppen vred sig av smärta. Jag blev satt på morfin de första två-tre dagarna, men i så pass liten dos att det inte hjälpte. Så vid dag fyra med pex-kateter så var jag tillbaka på bara Panodil.
Pex-katetern tömde vi sedan en gång om dagen i en hel vecka och livet kändes ganska segt.
Men tillslut visade det ett godkännt resultat och det blev på nytt tal om att skicka hem mig.
Men tillslut visade det ett godkännt resultat och det blev på nytt tal om att skicka hem mig.
Såhär såg det ut när vi tömde vätska, vi fyllde oftast två-tre sånna sprutor.
Jag börjar återigen att se ljuset, men försöker ändå att mentalt förbereda mig på mer besvikelser.
Med mitt vanliga leende på läpparna så härdar jag igenom den värsta smärta jag någonsin upplevt, när två sköterske-studenter och en sköterska kollar på medans doktorn, utan bedövning, drar ut Pex-katetern med händerna. Han missar inte ett ända organ på vägen ut och känslan går inte att jämföra med något annat. Det kan inte ha tagit mer än 2-3 minuter för honom att suga ut den sista vätskan och dra ur katetern, men för personen med slangen i sig så känns det som timmar.
Men med hemlängtan som morot ler jag åt de kritvita sköterskorna och när den väl är ute så känner jag mig mycket nöjd och glad. Jag ska ju få åka hem!
Samma dag skickas jag på ett ultraljud och det tas lite prover, vilket resulterar i att man finner vätska som tjockat till sig på baksidan av hjärtat och mina blodvärden är extremlåga. Helt plötsligt kommer min kirurg in i rummet, stänger av ljudet på TVn och sätter sig ner.
Med mitt vanliga leende på läpparna så härdar jag igenom den värsta smärta jag någonsin upplevt, när två sköterske-studenter och en sköterska kollar på medans doktorn, utan bedövning, drar ut Pex-katetern med händerna. Han missar inte ett ända organ på vägen ut och känslan går inte att jämföra med något annat. Det kan inte ha tagit mer än 2-3 minuter för honom att suga ut den sista vätskan och dra ur katetern, men för personen med slangen i sig så känns det som timmar.
Men med hemlängtan som morot ler jag åt de kritvita sköterskorna och när den väl är ute så känner jag mig mycket nöjd och glad. Jag ska ju få åka hem!
VILL - HEM!
Samma dag skickas jag på ett ultraljud och det tas lite prover, vilket resulterar i att man finner vätska som tjockat till sig på baksidan av hjärtat och mina blodvärden är extremlåga. Helt plötsligt kommer min kirurg in i rummet, stänger av ljudet på TVn och sätter sig ner.
Han berättar om den nyfunna vätskan och förklarar vidare vad som kan komma att ske.
Hans ordval innefattar mycket "med lite tur" och "förhoppningsvis" och mina förväntningar hittar en ny botten. Han berättar att om inte vätskan tunnas ut, börjar röra på sig och sedan minskas ner på egen hand, så måste de öppna upp mig igen och gå in och skrapa/suga ut den förtjocknade vätskan.
Och då den sitter så dumt till, så ska man vara berädd på att man kanske måste knäcka upp bröstbenet igen. Vilket innebär en ännu längre läkperiod.
Lite nere?
Då hopplösheten byggt bo i bakhuvudet på mig redan en vecka tidigare så ler jag åt kirurgen och sätter på ljudet på TVn igen. Dagarna går och vätskan ligger kvar. Mer och mer ställer jag in mig på att de kommer behöva öppna upp mig igen. Men så plötsligt flyttar sig vätskan och läkarna ändrar ansiktsutryck. En gnista av hopp!
Samtidigt slåss jag med mitt extremt låga blodvärde som fortsätter att sjunka. Läkarna har inte en aning om vad det kan bero på och undersöker alla möjligheter. De börjar ge mig någon mag medicin då de tror att jag fått magsår efter att de hittat blod i avföringen. Plötsligt vänder värdet och jag är på bättringsvägar.
På en och samma dag bokas det ett ultraljud för att se om vätskan försvunnit, en lungröntgen för att se så att jag inte har någon vätska kvar i lungorna och en gastrostropi för att se om jag har något sår i magen. En gastrostropi är en undersökning där man kör ner en slang i halsen hela vägen ner till magen och rotar runt. Därför måste man vara fastande i minst 6 timmar. Och med mina dåliga värden borde jag ha satts på ett vätske dropp under de timmarna för att inte torka ut helt.
Men när jag väl stängt av hjärnaktiviteten så finns det ingen på-knapp förän några positiva resultat kommit tillbaka. Alla resultat var perfekta och tillsammans med glädjen så kommer en hunger utan dess like.
Hans ordval innefattar mycket "med lite tur" och "förhoppningsvis" och mina förväntningar hittar en ny botten. Han berättar att om inte vätskan tunnas ut, börjar röra på sig och sedan minskas ner på egen hand, så måste de öppna upp mig igen och gå in och skrapa/suga ut den förtjocknade vätskan.
Och då den sitter så dumt till, så ska man vara berädd på att man kanske måste knäcka upp bröstbenet igen. Vilket innebär en ännu längre läkperiod.
Lite nere?
Då hopplösheten byggt bo i bakhuvudet på mig redan en vecka tidigare så ler jag åt kirurgen och sätter på ljudet på TVn igen. Dagarna går och vätskan ligger kvar. Mer och mer ställer jag in mig på att de kommer behöva öppna upp mig igen. Men så plötsligt flyttar sig vätskan och läkarna ändrar ansiktsutryck. En gnista av hopp!
Samtidigt slåss jag med mitt extremt låga blodvärde som fortsätter att sjunka. Läkarna har inte en aning om vad det kan bero på och undersöker alla möjligheter. De börjar ge mig någon mag medicin då de tror att jag fått magsår efter att de hittat blod i avföringen. Plötsligt vänder värdet och jag är på bättringsvägar.
På en och samma dag bokas det ett ultraljud för att se om vätskan försvunnit, en lungröntgen för att se så att jag inte har någon vätska kvar i lungorna och en gastrostropi för att se om jag har något sår i magen. En gastrostropi är en undersökning där man kör ner en slang i halsen hela vägen ner till magen och rotar runt. Därför måste man vara fastande i minst 6 timmar. Och med mina dåliga värden borde jag ha satts på ett vätske dropp under de timmarna för att inte torka ut helt.
Men när jag väl stängt av hjärnaktiviteten så finns det ingen på-knapp förän några positiva resultat kommit tillbaka. Alla resultat var perfekta och tillsammans med glädjen så kommer en hunger utan dess like.
Här pumpar hjärtat i super-rapid.
Denna dag serveras en kebabtallrik i sällskap av min mor, syster och mormor.
Jag hoppar raskt upp ur sängen när de anländer med min mat. Slår mig ner vid mitt sällskapsbord och hugger in på kebabtallriken direkt.
Plötsligt börjar hjärtat slå väldigt fort och jag ignorerar det först pga hunger. Tillslut nämner jag det för mina gäster som ser hur hela min kropp gungar i takt med hjärtat som då har nått en puls på 180 slag i minuten.
Då jag lyckats bli av med hjärtmonitorn bara någon dag tidigare så får jag trycka på signal knappen så att en sköterska kommer in i rummet. Hon lyssnar på hjärtat och tar min puls och går sedan för att hämta en hjärtmonitor igen.
Hon hinner bara knäppa fast den på mig och lämna rummet, för att sedan snabbt återvända och säger med en lugn ton:
-"Jag vill gärna att du lägger dig ner, Andreas."
Så jag fick lägga ifrån mig gaffeln och lägga mig i sängen. Det visade sig senare att jag då drabbats av förmaksflimmer. Som hoppade fram varje gång jag ställde mig upp.
Nertvingad i sängen igen.
Så där låg jag nertvingad i sängen igen, efter tre veckor på sjukhuset. Gång på gång hade jag blivit lovad att jag skulle få åka hem men om och om igen lyckats dra på mig en komplikation som stoppar mig från att lämna sjukhuset. Nu kunde jag inte heller gå på toan eller resa mig utan att personalen rusade in i mitt rum och skrek mitt namn och undrade vad jag gjorde. Jag var definitivt i helvetet!
Som bot på detta problem skulle det medicineras via dropp och sedan skulle det skickas en stöt genom hjärtat för att få tillbaka det i rätt rytm. Så jag blev kvar på sjukhuset ett par dagar till.
Sedan tillslut efter 24 dagar på sjukhuset, så kommer en läkare in och säger att det är dags för mig att åka hem. Och när jag väl kände att det var på riktigt, så kan jag erkänna att det kom en glädjetår. Det kan tyckas att 24 dagar inte är så lång tid, men för mig kändes det som ett halvår.
Denna dag serveras en kebabtallrik i sällskap av min mor, syster och mormor.
Jag hoppar raskt upp ur sängen när de anländer med min mat. Slår mig ner vid mitt sällskapsbord och hugger in på kebabtallriken direkt.
Plötsligt börjar hjärtat slå väldigt fort och jag ignorerar det först pga hunger. Tillslut nämner jag det för mina gäster som ser hur hela min kropp gungar i takt med hjärtat som då har nått en puls på 180 slag i minuten.
Då jag lyckats bli av med hjärtmonitorn bara någon dag tidigare så får jag trycka på signal knappen så att en sköterska kommer in i rummet. Hon lyssnar på hjärtat och tar min puls och går sedan för att hämta en hjärtmonitor igen.
Hon hinner bara knäppa fast den på mig och lämna rummet, för att sedan snabbt återvända och säger med en lugn ton:
-"Jag vill gärna att du lägger dig ner, Andreas."
Så jag fick lägga ifrån mig gaffeln och lägga mig i sängen. Det visade sig senare att jag då drabbats av förmaksflimmer. Som hoppade fram varje gång jag ställde mig upp.
Nertvingad i sängen igen.
Så där låg jag nertvingad i sängen igen, efter tre veckor på sjukhuset. Gång på gång hade jag blivit lovad att jag skulle få åka hem men om och om igen lyckats dra på mig en komplikation som stoppar mig från att lämna sjukhuset. Nu kunde jag inte heller gå på toan eller resa mig utan att personalen rusade in i mitt rum och skrek mitt namn och undrade vad jag gjorde. Jag var definitivt i helvetet!
Som bot på detta problem skulle det medicineras via dropp och sedan skulle det skickas en stöt genom hjärtat för att få tillbaka det i rätt rytm. Så jag blev kvar på sjukhuset ett par dagar till.
Sedan tillslut efter 24 dagar på sjukhuset, så kommer en läkare in och säger att det är dags för mig att åka hem. Och när jag väl kände att det var på riktigt, så kan jag erkänna att det kom en glädjetår. Det kan tyckas att 24 dagar inte är så lång tid, men för mig kändes det som ett halvår.
Under min tid i dubbelrummet så hann jag dela rum med fyra personer varav alla hann komma dit och åka hem medans jag fortfarande låg där. Efter det så fick jag också en vecka i singelrummet. Så ja, det kändes som en evighet.
Precis vaknat upp efter stöten!
Sedan har jag även på hemma plan lyckats få mer förmaksflimmer vilket resulterade i ett besök på akuten och en natt på hjärtavdelningen i Norrköping. Men det är en sorgligt tråkig historia och klockan är mycket. Så den hoppar vi över.
Nu har det hur som hellst gått 5 veckor sedan operationen och idag lyckades jag göra mina rehabiliterings övningar med en enkilos vikt på varje hand. Jag lagade mat och jag kör bil. Det blev inte världens snabbaste återhämtning. Men tack vare min välformulerande och frispråkiga kirurg så har vi nog aldrig förstått bredden av det ingrepp som gjordes för fem veckor sen. Det är i sig ett mirakel att det finns sådana operationer och just det att man överlever dem är ett bevis på hur stark människokroppen igentligen är.
Nu har det hur som hellst gått 5 veckor sedan operationen och idag lyckades jag göra mina rehabiliterings övningar med en enkilos vikt på varje hand. Jag lagade mat och jag kör bil. Det blev inte världens snabbaste återhämtning. Men tack vare min välformulerande och frispråkiga kirurg så har vi nog aldrig förstått bredden av det ingrepp som gjordes för fem veckor sen. Det är i sig ett mirakel att det finns sådana operationer och just det att man överlever dem är ett bevis på hur stark människokroppen igentligen är.
Påväg till bilen, äntligen.
What doesn't kill you, makes you stronger!
Over & Out! // Spike
Over & Out! // Spike
Postat i Allmänt | 
(0) kommentarer
Trackbacks ()
(0) kommentarer
Trackbacks ()
Lämna en kommentar
