Dagen börjar med att jag vaknar med tårar i ögonen och en näsa som pulserar och värker. Den nystartade hjärnan drar en snabb gissning på att jag under natten lyckats riva av en näsvägg eller dylikt då det gjorde så förbannat ont. Med hjälp av handen försöker jag känna vad det är som har hänt och kan inte nudda den pulserande näsan utan att det kommer nya tårar. Varje pulsering känns som när man drar ut ett näshår, sakta.
Tillslut får jag kliva upp och kolla mig i spegeln.
-Och visst serru, jag har fått en finne INUTI näsan.
Jag lägger bot på detta och bestämmer mig för att jag måste ta hand om min hud under dagen. Få i mig lite virtuell D-vitamin genom de älskade solarieöarna. Jag svänger in på försäkringskassan och lämnar in lite papper, lägger mig i ett solarium i 20 minuter, åker hem till Fam. Persson/Pettersson och äter kyckling-lunch, åker hem och kör 20 minuter på löpbandet innan jag tränar axlar, baksida av axlar och nacke. Dagen går frammåt i en rasande takt och det är först när jag ställer mig och lagar mat som min kropp ställer till det för mig igen.
Jag har börjat steka bacon och satt på pasta vatten när jag plötsligt inte klarar av att fokusera på baconen i pannan. Jag börjar massera nack-muskulatur och stretcha ryggen då jag tror att det har att göra med att jag stryper någon nerv eller dylikt. Men efter 5-6 minuter så är det omöjligt att fortsätta steka baconen, så jag får stänga av plattorna och gå och lägga mig. Skapligt irriterande.
20-30 minuter senare så öppnar jag ögonen igen och det är borta.
Jodå, jag och min kropp kommer överens. Man kan säga att vi leker när han inte ens berättar vad det är som är fel utan bara tar bort ett av de viktigaste sinnena. Love it!
Postat i Allmänt | 
(0) kommentarer
Trackbacks ()
(0) kommentarer
Trackbacks ()
Lämna en kommentar
